the bittersweet rebound
Som samlare av känslor är detta ett tre skilling banco: aldrig tidigare har jag upplevt känslan av att komma tillbaka till en stad som jag bott i och älskat. Känslostormen är lika omedelbar som hade en hink sand hällts över mig. Under de 48 timmar vi tillbringat tillsammans har jag känt mer än på ett år. Överallt, i varje gathörn, står en silhuett av mig med ett konserverat känslotillstånd som jag fullständigt uppslukas av och återupplever när jag passerar det: många kubikmeter av parisluften innehåller dessa koncentrerade bevarade mindsets, som att besöka ett museum av känslor där glasmontrarnas innehåll hänsynslöst blandas med mitt nuvarande tillstånd, en märklig mix av euforin över att åter vara här och otåligheten över att få vara med om allt på nytt, alla klubbar, fester, löpturer, människor från svunnen tid, jag är en ko som släpptes ut i hagen efter 50 veckor instängd i mörker, ville girigt ha allt helst samma sekund mina smutsgrå skosulor vandrade upp för den välbekanta allén mot svenska huset, i sällskap med två överförfriskade svenskar och en nyvunnen norsk bekantskap från tåget. Samtidigt visste jag att det var över, mycket var obönhörligt inlåst bakom hänglås i montrarna. Men som Pont des Arts visat kan även något så beständigt som ett slutet lås med en bortkastad nyckel brytas upp.
Allt toppas med någon slags känsla av svek från staden. Mycket är sig likt, oförändrat trots de miljarders miljarder neutrinos som passerat förbi sedan senast, men vissa små saker har för alltid förändrats. I vanliga fall har min metropolberoende själ inga problem med förändringar men nu kändes det plötsligt tungt att de hänt i min frånvaro: de gröna papegojor som mystiskt börjat flyga i min trädgård tillsammans med de aggressiva kråkliknande kräken, c’est quoi ça?, selfiepinnar fäktas runt turistattraktioner likt robotarmar från framtiden, ekoaffären där mången mogen avocado införskaffats var helt renoverad, vart låg hyllan med extrapriser? den var för evigt försvunnen. På sina ställen även spår av det svarta, Je suis Charlie målat på elskåp och stolpar, militärer med blickar lika skarpladdade som automatvapnen och ögon omgärdade av mörka ringar, staden tycks mig något tröttare men ödmjukare, méfiancen och méprin naggade i kanterna. Och ovanan, hur vi dansar lite i otakt såhär i början, vanor som skalats av och glömts bort men snabbt återkommer, likt vore de självklara, naturliga, inkorporerade i mitt DNA: folk tittar en i ögonen, berättigar ens existens, betraktar en neutralt med en liten portion vemod, här är jag inget spöke, här syns jag på gott och ont. Även franskan flöt på från första försök.
Paris, ett år har gått och jag var inte beredd på denna känslococktail du hade förberett åt mig: en stor dos eufori blandat med en inte obetydlig del melankoli. Aldrig har jag känt att tiden gått så mycket, samtidigt som det känns som att det är nu det händer: återigen tillåts jag tråckla ihop ett kontaktnät, många oväntade magiska fester som väntar, motgångar och glädjerus. Au revoir tristess. Nu börjar livet igen.