linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

fem dimensioner är fler än fyra cylindrar

Allmänt, Paris, filosofi, fysik Permalink0
För drygt ett år sedan befann jag mig i Paris där jag gjorde ett stage (uttalas som sista stavelsen i mustasch) på universitet om extradimensioner i universum. Nu gör jag ett annat om en 4-cylindrig 1.6-liters turbomotor på Renault. Mitt universum har krympt från att bestå av just hela universum och mer därtill - allt som existerar - till något som man nästintill kan omfamna. Även om mycket mer än vad någon hade kunnat ana kan utspela sig under en motorhuv får det något diplomatiskt medges att det är mindre komplext än universum självt. 
 
Till min stora förtjusning har denna plötsliga reduktion av arbetsredskap resulterat i en trevlig uppdelning i hjärnan mellan objektivt och subjektivt. När den filosofiska delen befinner sig i viloläge i gassande dagsljus framför simuleringsprogram där bilmotorer bitvis byggs likt virtuella legokonstverk blir koncentrationen av kreativitet betydligt högre så fort jag är off duty: eftersom Paris är en magisk stad ser jag små historier överallt, om människor, möten, massakerade plastflaskskvarlevor i rännstenar, bortglömda champagnekorkar på Pont au Change - bron med det obetalbara namnet vars räcke jag brukar sitta på efter mina sena kvällslöprundor i väntan på bussen hem, med Eiffeltornet i ena ögonvrån och Notre Dame i den andra - och alla dessa skokartongsformade butiker och restauranger med oansenliga fasader och klaustrofobiska ingångar som sträcker sig långt in i byggnader, med fler vindlingar och vrår än en valhjärna, fulla av såväl historia som historier. Och mitt i allt står jag och det känns nästan som att hela staden kretsar kring mig, för evigt förundrad över dess förtrollande inverkan på mitt sinnestillstånd. 
 
Detta sagt är inte turbomotorer helt fria från poesi. Tusentals gånger per minut fylls de av molekyler som möts, det hettar till, exploderar för att ögonblicket senare separeras och försvinna ut ur motorn, i luften, till varsin ände av universum och alla dess extradimensioner. Men då kommer turbon in i bilden och håller kvar lite av hettan, för tillbaka den, det som alla trodde var över tänds på nytt igen, fast nu med nya molekyler inblandade. Kompostering i sportbilschassi. Godnatt. 

parisian snapshots #2: en tisdagskvällsdröm

Allmänt Permalink0
Skymningstimmen var slagen och ute var det fortfarande varmt à la karibisk strand, eller snarare en behagligt omslutande värme likt hade något svept in staden i den behagligaste av filtar som lånat sin färgskala av svensk sommarhimmel. Utmattad efter jobbet - jag vill inte tala om arbetslivet i Sverige vs Frankrike i termer av kulturkrockar, snarare två olika filer med lite olika komponenter bidragande till en behaglig åktur men avancerande ungefär lika snabbt - bestämde jag mig för att det var en alldeles förträfflig kväll för löpning. En aktivitet som blivit alltför förbisedd senaste tiden. Likt många andra nyanlända har jag fastnat i ett kaloristinnt rödgrått träsk av baguetter, ostar och rödvin. Inget ont som inte för något gott med sig dock; kombinationen ger en kolhydratsladdning värdig vilket maraton som helst och stegen, andningen, takten, synken kom oväntat lätt, nötta sulor med kräkgröna skosnören studsade över boulevarder och kryssade mellan bilar och bortglömda besöksmålsbroschyrer likt en redbulldopad känguru, och till slut kom jag som vanligt till vattnet. Jag dras till vatten. En än så länge obekräftad teori säger att om man är uppvuxen nära havet dras man tillbaka, likt nykläckta havssköldpaddors mekaniska masande mot la mer. Månaden gjorde sig påmind; med turistsäsongen i full prakt kunde jag lätt frustrerat konstatera att mina löparbanor användes som pilgrimsvägar av människohorder som skulle få tidigare nämnda havssköldpaddor att verka förflytta sig med nästintill ljusliknande hastigheter. Sedan speglades frustrationen i Seines klara vatten mot mig själv: varför ha bråttom? Och jag stannade upp, klättrade upp på ett broräcke och satte mig i Den lille havfruen-pose och blickade ut över allt det vackra, tänkte att om någon frågade skulle jag säga att jag ofta kom just och hit och satte mig just här för att det skulle harmonisera så fint med mystiken kring min person, trots att det var första gången. Men ingen frågade och plötsligt sköljde den över mig igen, den där känslan som bara uppstår här och bara vid väl valda tillfällen (som detta!); jag upplevde någon slags känsla av exklusivitet, av att det bara var jag och staden trots de hundratals personer som passerade två decimeter bakom min rygg, trots den mörka pråm med turister som passerade två meter under mina fötter; tyst gled den fram under bron likt en lömsk nilkrokodil och de många vita mobilskärmar som höjdes fick den att likna ett bräde fullt av oscillerande dominobrickor, kanske en symbol för att mycket i staden är ett spel, men falska känslor är också känslor, den artificiella intimiteten fick kvällen att kännas fulländad, en perfekt iscensatt film komplett med musik i form av ett svagt beat av tech house från nyinstallerade Paris plage (en bit av Miami längs Seines kajer) och ljussättning i världsklass av parisisk solnedgång. Att befinna sig i Paris är en rikedom som inte kan mätas i pengar. 
Bonne nuit!

en råtta bland guldfiskarna

best of bloggen, filosofi Permalink0
Livet i Paris är en film och mitt i allt som flödar, må det vara avgaser i turbomotorer, människor in och ut ur ens liv, rosévin vars nyans nästan sammansmälter med det varma natriumorangea gatlyktsskenet, de otaliga RER-tåg (= pendeltåg) som varje dag förflyttar miljoner(!) svettiga turister, arbetare och gangstrar genom staden är det svårt att komma in i det mycket speciella känsloläge där även orden flödar fritt: de gömmer sig likt råttan som bor i japanska huset mittemot mig och varje morgon tar en simtur i guldfiskdammen. När jag kommer springande genom stigen i den lilla trädgården - ständigt sen till tåget för att livet kommit emellan - skyndar den skyldigt upp ur dammen och prasslar sig in under de stora ormbunksliknande gröna växter som kantar densamma. Först trodde jag att det var en engångsföreteelse men då historien upprepat sig varje morgon senaste veckan börjar jag tro att den lurige gnagaren har satt simturen i system. En råtta bland guldfiskarna, vars livsmelankoli består i att den har svans och inte kan andas under vatten; till slut går det inte att låtsas utan den måste upp och hämta andan, skådespelet är över och den får förtvivlat inse att den inte är en vacker skimrande önskvärd damminvånare som besökare till det något malplacerade japaninspirerade palatset med anor från sen 1920-tal kan beundra, utan istället föremål för avsky med sin långa nakna svans och något åsneliknande uppsyn. Eller kanske försöker den desperat att komma fiskarna in på skinnet, bli en i gänget, om den solar sin svans blir den nästan guldfiskorange!, men misslyckas ständigt; det kan inte vara lätt att försöka bli vän med någon med tre sekunders minne så allt den får är blickar av oigenkännande, blir bemött som en främling i sin egen damm. Eller kanske har jag tolkat situationen helt fel, kanske är det bara en nöjd råtta som är ute och simmar i en guldfiskdamm; det skulle snarare höra till vanligheterna i staden där vi går på födelsedagsfester för bankrånare och festfixartvillingar i hemliga hotellträdgårdar där visst Karl Lagerfeld åt middag kvällen innan, 40-gradig värme orsakar strömavbrott mitt i natten och jag hamnar bakom ett piano på en parisisk nattklubb och spelar likt morgondagen icke existerade - en timme går innan strömmen återkommer och min syster åter kan ta över musiken från DJ-båset - eller agerar birollsinnehavare i en fransk dokumentärserie (om nämnda syster i egenskap av DJ) med självaste Eiffeltornet som bakgrund, inser att jag har betat igenom 400 sidor om turbomotorer på franska, att min mentala franskordbok numera består av argot och motortermer men att jag glömt hur man böjer "att vara" i ni-formen, de sidorna har bleknat, måste hinna fylla i bläcket innan det försvinner för alltid, allt är fantastiskt förgängligt i denna stad, allt är starkare, intensivare, mer levande; ja livet i Paris är en film, en galen mix av alla genrer med undertexter i all världens språk, och någonstans mitt i allt kaos kanske någon slags ordning föds, orden börjar knäcka sin kokong och pröva sina vingar igen, flaxar något svajande i början men är snart redo att flyga ut i dagsljuset mer färgglada och levande än någonsin, likt hur guldfiskarna i dammen visserligen må vara i tryggt sällskap i sin flock medan den nybadade råttan har hela Paris framför sina klor.
Till top