linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

le bonheur

Paris Permalink1
The mother country Italien har just blivit utslagna, likt en bowlingkägla föll de handlöst inför det uruguyaska klotet. Men någonstans är jag glad. För att jag gick till sportbaren mittemot, och i halvtid började två italienare prata med mig och bjöd in mig att sitta bredvid dem, och efter kanske fem sekunder försvann franskan till förmån för italienskan. Det är något magiskt med det språket, jag bara pratade, trots att jag inte har talat det på månader, ja inte ordentligt på flera år! Orden föll så lätt på plats. "Porca puttana!", "Arbitro venduto", "Non essere stronzo!", "Ma che cazzo fai!!"  vrålade mina nyvunna bekantskaper som gällde det livet, och jag var engagerad i matchen, visst, men mest var jag lycklig över att jag kunde kommunicera med dem, okvädesorden kändes lika naturliga som fan i helvetes jävla skit (bloggen lovar att gå pilgrimsvandring till Sacre Coeur och bikta sig efter denna svåra svordomsskur). Samma lycka som kommer av att jag numera inte tänker efter innan jag skall yttra mig på franska, att jag läser en hel sida i tidningen och de enstaka ord jag inte förstår kan räknas på ena handens fingrar, och sedan när jag kommer hem till svenska husets kök träffar jag tjejen från Puerto Rico och utbyter några fraser på spanska; till mitt förtret något mer trögflytande för tillfället, en härsken filmjölk i den latinska gräddhyllan, men med 110 sidor lästa i en spansk novell hoppas jag väcka ordförrådet till liv igen. Så idag har jag inget mer djupsinnigt att säga än att det är i stunder som denna jag känner mig levande, lycklig, när jag får prata fem språk på en dag; livet självt tycks anta fler och vackrare nyanser när de ljuva latinska språken används för att beskriva det. Även fransmännen tycks ha vaknat ur sin vinterdvala. Damen i ekoaffären bjöd på ett outgrundligt Mona Lisa-leende och kommenterade drycken jag köpte, ça doit être très bon!, mannen i grönsaksbutiken sa att tomaterna jag köpte var formidable, "bra val!", i tidningskiosken fick jag ett välanvänt gummiband för att blomman jag placerat i mitt hår höll på att ramla ner. La vie est belle.

imorgon blir det bättre?

Paris Permalink0
Sydkorea - Algeriet i fotbolls-VM, denna fascinerande nationalstatsorgie och folkfest som har någon slags märklig dragningskraft på mig. Jag befinner i marockanska husets svettiga källare med ett trettiotal marockaner som mer eller mindre entusiastiskt hejar på grannlandet. Algeriet vinner med 4-2. Aujourd'hui, la France est pour l'Algérie, säger min bekantskap som själv är algerier: jag anar hur orden rymmer så mycket mer, hur de står i kontrast mot alla andra dagar, när det faktum att Front National blev största partiet i Europaparlamentet dikterar relationen mellan fransmän med och utan invandrarbakgrund, hur smutsbruna kappor vänds efter främlingsfientliga vindar. Men inte ikväll, ikväll är det fest trots att det bara är en gruppspelsmatch och nationens fortsatta öde i turneringen ännu är osagt. Ute på gatan åker bilar runt och tutar. Jag som dras till festligheter likt järnfilsspån till en magnet glömmer av min planerade väg, fastnar i ögonblicket och stannar upp och tittar. Två personer åker runt på scooter med algeriska flaggan, det är 25 grader varmt och stjärnorna syns klart på himlen - inte ett alltför vanligt fenomen i denna ljusföroreningarnas stad.
 
En timme efter avslutad match pågår festen fortfarande för fullt på boulevarden. Det gäller att njuta. Imorgon kan de 25 graderna sjunka, det kan bli kallare och kanske fransmännen tar på sina bruna kappor igen likt de aldrig varit undangömda, ja kanske tar de på sig dem utan att reflektera av rädsla för att det skulle kunna vara kallt; kanske samma rädsla som jag själv hade när jag för snart sex månader sen trampade parisisk mark för första gången på länge och blickade bort mot périphériquen som kunde anas från mitt fönster, denna berlinmursmetafor som effektivt skilde vi från dem, innerstan från förorten. I fredags befann jag mig på andra sidan, den farliga, och såg Frankrike utklassa Schweiz i en luftig lägenhet i en pizzadoftande port. På väg hem var stämningen sömnig. Det var mörkt, lugnt och stilla, så när som på dånet från périphériquen som inte riktigt kunde ses utan bara förnimmas bakom en trevåningshushög trämur. Jag lade märke till en elektronisk informationstavla som talar om aktuell status på luftföroreningar: luften var av qualité médiocre. På raden under stod det "Demain amélioration". Imorgon blir det bättre.
 
Fast nu, bara en och en halv timme efter avslutad match, har bilarna tystnat och temperaturen sjunkit, och den enda flagga som ses fladdra i nattbrisen är blå, vit och röd. Liberté, fraternité, egalité, ironie? Ja du Paris, hatkärleken, skammen över att älska fast du behandlar många så fult, en douchebag är vad du är, men vad gör det när man är kär, jag orkar inte, är trött och känner mig trygg, tryggare än någonsin, en falsk trygghet är också en trygghet, har ett liv att montera ned här, känslor att stänga av, vin att dricka och matcher att se, kanske en och annan baguette från bageriet där en glutentörstande skara blockerar trottoaren varje dag vid lunchtid. Bonne nuit.

kvantfysik, fotbolls-VM och kopplingen dem emellan: en studie i brott

filosofi, fysik Permalink0
Efter otaliga timmar av blod, svett och tårar har jag äntligen knåpat ihop tio sidor om extradimensioner. Fyra timmar innan deadline och efter finjusteringar i klass med DJ-mixande på Ibiza skickade jag in mitt färdiga verk. Min handledare hade kollat igenom och kommenterat, bland annat "Jag ändrade rubriken". Det är väl knappast någon hemlighet att rubriksättning inte är min grej. Varje gång jag befinner mig på detta forum flyter skrivandet som en lastpråm på Seine, men när inlägget i sig är klart står alltid ett fält och gapar tomt, föregått av ordet "Rubrik"; flytet kraschar i ett isberg, fingertoppssvetten sköljer som svallvågor över tangentbordet och jag skriver något i panik, för att livet måste gå vidare, jag har inte tid att spendera ännu en halvtimme till på att tänka ut en passande etikett, en löpsedel vars versaler säljer. Det hela är nog applicerbart på min personlighet: hur sätter man rubrik på någon vars livssorg är att aldrig få uppleva en ändlös utekväll följt av en tidig morgonlöptur? 
 
Det första jag gjorde när den temporära friheten infann sig var att googla dokumentärer om kvantfysik. Detta förde mig hit. Jag måste dela med mig av vad jag hört så många gånger tidigare men som aldrig upphör att fascinera:
- Partiklar kan tunnla genom en potential. Jämför med en boll (passande såhär i VM-tider!) som kastas mot en vägg. Om den inte har tillräckligt hög energi kommer den att studsa tillbaka; annars kommer den att åka genom väggen. På kvantnivå kan partiklar åka igenom "väggen" utan att ha tillräckligt med energi: detta beskrevs i dokumentären som att partikeln lånar energi från andra sidan, där den kommer att befinna sig i framtiden, för att sedan "betala tillbaka" energin när den väl befinner sig där. Den lånar alltså energi i nutiden, från framtiden, och lämnar tillbaka den i framtiden. 
- Fenomenet våg-partikeldualitet: om man skickar fotoner eller elektroner (jävligt små båda två) genom en vägg med två smala springor, och låter dem träffa en skärm, kommer de att uppvisa ett vågmönster på skärmen - detta även om man bara skickar en partikel. Med vår makroskopiska logik borde partikeln då gå genom en av springorna (spalterna), men mönstret på skärmen visar att en partikel passerat båda spalter samtidigt; en partikel kan alltså befinna sig på två ställen samtidigt, MEN bara om man inte tittar! Så fort vi betraktar hela processen och inte bara utfallet av det så kommer partikeln snällt att passera en springa och bete sig som en partikel och inte en våg.
Quantum entanglement: partiklar kan befinna sig i varsin ända av universum men ändå vara kopplade på något sätt (ingen vet exakt hur, därav min vaghet). Om man ändrar en egenskap som kallas spinn hos den ena (kan populärvetenskapligt ses som att den roterar åt ett håll runt sin egen "axel") så kommer den andras spinn omedelbart att följa, oavsett om partiklarna befinner sig ljusår ifrån varandra och därmed inte borde kunna utbyta information så snabbt. Detta fenomen är kopplat till kvantdatorer och Nobelpriset 2012 (Haroche och Wineland), jag är inte så insatt som jag önskar.
 
Hallå förstår ni hur häftigt detta är eller?! Nu spelar les bleus i fotbolls-VM, för övrigt ett fenomen som verkligen faller mig i smaken: jag älskar att hypa saker, hur ofta händer det att hela världen hypar en och samma grej? Och ja, jag vet att det tyvärr finns smuts bakom den välputsade fasaden, men just nu tänker jag kolla, för om kvantprocesser är applicerbara på makroskopisk nivå (se våg-partikeldualitet ovan) så kommer resultatet att bero på om jag kollar eller inte. Allez!! 
 
 
Till top