linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

bland montrar och fåll

Allmänt Permalink0

För några veckor sedan, då mörkret ännu inte fallit när de stora massorna vällde ut ur RER-tågen vid arbetsdagens slut, var jag på Musée Carnavalet. Det är ett museum som berättar om Paris historia. I allmänbildande syfte gick jag dit med tvivelaktig utgång: som vanligt var jag disträ, hade fokus någon annanstans, likt letade jag efter något bland sammetstapeter, svettiga turistflockar och vakter så pampigt klädda att de verkade tillhöra inventarierna, som jag ännu inte visste vad det var.

Endast en sak minns jag klart och tydligt.

I rummet om författare visades divaner på vilka de stora skribenterna befunnit sig när de skrev sina verk. Vid montern om Marcel Proust stod att läsa: "Senare i livet drog sig Proust allt mer undan från offentligheten: det enda han ville göra var att skriva." Orden fick mig att tappa andan. Plötsligt tedde sig de andra rummen betydelselösa. Jag kryssade ut genom de sorglöst sorlande stimmen, sprang nästan genom metrotunnlarna hela vägen hem: och mycket riktigt, min yogamatta på vilken jag befinner mig skrivandes detta hade samma nyans som konstnärens canapé. 

Det enda han ville göra var att skriva skriva skriva

du har tappat ditt ord och din papperslapp?

Paris, filosofi Permalink0
Man behöver inte betrakta träden för att förstå att hösten är här. 
 
Himlen bär den vedervärdiga nyansen av självlysande hamburgerdressing, som bara uppstår när solen ej längre står sommarhögt på himlen och hösttyngda moln mixas med pic de pollution, smog, kantat med budskap om att barn och personer med luftvägsproblem bör hållas bakom låsta dörrar. Doftfonden utgörs av rostade kastanjer istället för grillad majs: nästan löjligt hur de sorglöst gula majskornen säljs överallt under sommaren, medan de melankoliskt mörkbruna marronerna tar över samtidigt som mörkret. Mina sneakers har även de antagit en dovare ton, från glatt sommarvita till sömnigt smutsbruna.
 
Men mest har jag sörjt min bortsprungna kappa. 
 
Jag är mer capuche än chapeau, mer huva än hatt, och jag hade hittat den till synes perfekta kappan, i djungeln bland alla de medelmåttiga. Den äntrade mitt liv i början av förra Parisvistelsen och vi var bra tillsammans. Den hade en luva som omärkligt övergick i en lång sjal, vilket gjorde att den behändigt kunde användas som kombinerad kappa, luva och halsduk. En slags vuxenoverall med lägre galonhalt. Ja, den hade till och med en fin liten ficka längst ned på sjalen, där jag ibland förvarat näsdukar och andra förnödenheter, av samma anledning som man ibland tar en liten vinflaska på flyget när det fortfarande ingår: inte för att det är så värt det, utan för att man kan. 
 
Och så försvann den. Jag lämnade in den i en garderob, en natt, under förföriskt kabarérött ljus - det sista jag såg var den där irriterande lilla fläcken på dess sjal, som lyste vit i natten, ovetande om att det var sista gången. 
 
Intressant nog, efter den intitiala förnekelsen och förtvivlan över försvinnandet av detta förkroppsligande av mig själv i plaggform, ackompanjerades acceptansen av något som på franska kallas mépris. Jag sörjde inte längre kappan. Jag föraktade den i dess frånvaro. För precis som i teorin om ett donutformat universum ligger ytterligheter ofta nära. Plötsligt minns jag inte hur fin den var, hur alla kommenterade hur bra vi var tillsammans, även den där sista förödande natten: jag minns bara den vita fläcken, jag minns hur sjalen ofta halkade ned från min axel och beblandade sig med Parisboulevardernas smutsiga sörja, och ärmarna, visst var de väl lite för korta?, kall var den också! Förvisso ack så vacker, men så snart minsta vindpust uppenbarade sig så förrådde den mig, vinden gick rakt igenom och fick min halvitalienska hud att frysa till is, i regn blev den mer dygnsur än en blöt hund, i vått och torrt så fan heller!, och svår var den att hänga upp, kring galgens rigiditet slingrade den sig värre än en ål i Sargassohavet, omöjlig att få grepp om. 
 
Så hösten må vara här, himlen lika upplysande som dressingen på McDonalds och universum kanske eller kanske inte format som en donut men jag ler, för även om jag har tappat min kappa har jag hittat mitt ord, och till skillnad från kappor kan ord kan inte köpas ens längst in i de minsta och dyraste butikerna i Marais. Bonne nuit. 

Paris vs New York

Allmänt Permalink0
Ute bleknar långsamt lövens klorofyllhalt. Stunderna har blivit få i mitt författarnäste, yogamattan under det höga betsade fönstret med långa mörka svepande gardiner, likt en ridå bakom vilken hela Paris tornar upp sig, vars ljudkuliss utgörs av det avlägsna bruset från périphériquens aldrig sinande ström bilar, perfekt harmoniserande med stadens känsla av att aldrig vila: om New York är staden som aldrig sover är Paris staden som aldrig vilar. Paris är en oändlig risgrynsgrötkorv ständigt utsatt för ett lätt tryck, riskornen bildar ett pärlband av bilar cirkulerandes längs périphériquen som går som en nutida ringmur runt staden, effektivt skyddande mjölken att välla in och få kanelkornen innanför att tappa fotfästet och flyta iväg. Dess höga tempo dämpas av trånga gränder och smidessmyckade balkonger där tio generationer stått och blickat ut över staden, och ljuset, det där magiska champagnefärgade ljuset som får allt att gå lite mer i slow motion än dess kyligare blå motsvarighet. New York är en vilt sjudande psykedelisk havregrynsgrötskastrull: här finns inga gränser, havregryn och mjölk och lingon är ett, koleriskt kokande oavsett tid på dygnet.
 
Men till skillnad från de mängder gröttallrikar som tillagas i svenska huset var morgon ger de inte en känsla av mättnad, snarare av hunger efter mer. Paris, sötare, vitare, New York, råare, gråare, med en förförisk sälta, kanske från Atlantens magnifika massor, därifrån alla havregryn en gång vällde in, likt kunde Mobergs klassiker Utvandrarna bekrivas i en enda fras: "En havregrynsfabriksexplosion". Och även i staden som aldrig vilar måste jag nu gå till sängs, trygg, ständigt precis bortom risgrynsgrötskorvens mynning. Buenas noches.
Till top