linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

vad har jag och kokosvatten gemensamt? vi är båda exotiska

Allmänt, best of bloggen Permalink3
Det är fest i amerikanska huset och på härligt spontant parisvis har jag handplockat ett eminent partysällskap direkt från svenska husets kök. Vi försvinner in i dimman av tunga bastoner, någon helt sjuk ljussättning -  ordet strobe lights tillförs min vokabulär - sorglöshet och nattlig dekadens. Och så, under en av alla pauser på terrassen i den ljumma vårnatten, under ett av alla samtal så kommer frasen jag alltid väntar på. "Men du kan inte vara svensk, du är inte blond!" Den självutnämnde rasexperten stannar inte där, han får syn på en av mina partykompanjoner och fortsätter triumferande "Kolla på honom! Han är blond, så ser en svensk ut. Du är inte blond, alltså är du inte svensk!"

Om ni någon gång vill försätta mig i en social nödsituation, lämna mig lika mållös som en sverigedemokratisk miljöpolitik, ja helt enkelt se mig som mest socialt awkward - yttra då ovan nämnda fras. Det är bara så utmattande och jag förstår inte denna ständigt närvarande tendens hos en betydande andel av mänskligheten att det är så VIKTIGT att ständigt påpeka det som skiljer sig från normen, att maniskt fila bort det som sticker ut, denna osunda strävan efter homogenitet som vårt intellekt borde ha överbryggat decennier innan detta skrivs. För det är inte ett enstaka lösdrivande isflak som råkar träffa mig, det är toppen av ett isberg som jag för det allra mesta slipper törna emot, men som ständigt träffar andra med full kraft och även för de som har ett självförtroende i storleksordningen Titanic så sipprar det iskalla in men hinner förhoppningsvis ösas ut innan vederbörande blir sänkt. What's in a name? lär en viss Shakespeare ha frågat sig, men jag tror att nationell tillhörighet är en social konstruktion som ändå är en pusselbit i ens identitet, och även om jag själv för det mesta sitter inne i värmen förpassas alltför många till rollen som flickan med svavelstickorna som får gå runt och titta in på gemenskapen. 

Den naturliga reaktionen borde vara att komma på ett bra svar att dra fram som ett ess ur rockärmen, men jag är inte perfekt, orkar inte bry mig, vill inte vinna den dolda diskussion jag ofrivlligt dragits in i, världen ter sig för komplex när hjärncellerna samtidigt dör på löpande band till följd av det billiga plastglasvinet: jag vill bara ha roligt som alla andra, inte uppfostra omvärlden om min stigande övertygelse om att allt faktiskt påverkar, allt vi säger till varandra påverkar, förändrar, definierar om oss vare sig vi bryr oss eller inte, alltför stor del av vår mentala kapacitet är undermedveten och den fria viljan delvis en illusion. Med detta sagt så gillar jag personligen för det mesta att vara ett förkroppsligat kokosvatten, men ibland orkar jag inte, vill bara vara en droppe mellanmjölk i mängden.

Så jag ragequittade diskussionen. Gick därifrån utan att svara, och plötsligt var allt bra igen, leendet återvände i enighet med min ständigt närvarande förbannade optimism. Och jag förundras återigen över min oförmåga att se skogen för alla träd förrän det faller en fucking fura mitt i mitt face. I mitt stilla sinne undrar jag hur det är för de som ständigt vandrar längs en vit sandstrand utan risken för att ett träd skall falla över dem, hur deras världsbild är väsenskild min, hur absurt det kan te sig att föra fallande träd på tal när de inte överhuvudtaget tycks existera.  

Ja du mänsklighet, ibland blir jag mer mätt på dig än på kebabpizza indränkt i litervis av vitlökssås: tur då att jag har den ljuva fysiken som tillflyktsort, dessa behagligt neutrala sfäriska Besselfunktioner och entalpiändringar, förlösande identiska världen över, universella likt universum självt och de tusen multiversa som må existera enligt inflationsteorin. Godnatt.

musik (i brist på bättre rubrik)

filosofi Permalink0
Jag har ett väldigt speciellt och något kaosartat förhållande till musik. När det gäller andra företeelser som förmår förgylla livet, till exempel mat, kan jag ibland vara hur nöjd som helst med att avnjuta kost av högst medioker kvalitet bara för att det är gott.
 
Så icket för musik. Gällande musiken har jag någon slags medfödd defekt kallad absolut gehör som jag helt skamlöst beskyller för att ha gjort mig till ljudgourmet. Jag går helt klart på någon slags musikalisk diet, dessvärre olyckligt omedveten om dess optimala sammansättning. Ibland har vi ett nästintill bulimiskt förhållande: jag masskonsumerar låtar för att sekunden senare förkasta dem, transformerandes min laptop till ett musikaliskt Ullared. Kanske är det även denna psykiska avvikelse som är orsaken till att jag blir nästintill aggressiv av att lyssna på dålig musik (ett jobbigt nog såväl brett som subtilt begrepp), eller än värre: musik av låg kvalitet - hörlurar med taskig basåtergivning orsakar ett obehag i klass med isvaksbad. De ytterst få stycken som platsar i kategorin bra musik har å andra sidan en nästintill rusliknande effekt på mig, jag kan bli helt besatt, uppslukad, totalt sjunka in i musiken som en förirrad ko i ett träsk vare sig jag vill det eller inte. Ack ja, känslor, dessa ofrivilliga outgrundliga attribut hos det mänskliga psyket, svårtyglade som en sockerbitshög fullblodshäst, utmattande som ett ultramaraton i ösregn, hänsynslöst rubbandes det rationella intill bristningsgränsen, parasiterandes på det harmoniska, lönsamma och logiska, tegelväggarna i Flappy Birds som förvränger våra förutsagda flygrutter. 
 
Till skillnad motför de flesta lyssnar jag i princip aldrig på texten, vilket leder till att texter av rätt tvivelaktig karaktär med jämna mellanrum gästar min spellista; jag hör ändå bara kombinationen av toner, alla lager, basgången, beatsen, fascineras över hur helheten kan bli mer än summan av delarna, ungefär som att en människa är något mer än en samling atomer, läser musiken som en mångdimensionell bok eller kanske en matematisk formel i flytande form och föredrar instrumentalt.
 
För som i så många andra sammanhang är ord ofta överflödiga. 
 
 

orsak och verkan

Allmänt Permalink0
 
Det är festligheter på gång på flera håll i staden, men jag stannar hemma och målar naglarna med konfettimönstrat nagellack och kollar på en föreläsning om kosmisk bakgrundsstrålning. Med ögon stora som runde torn lär jag mig om baryonoscillationer och mörk energi, märker knappt att nagellacket hamnar lite utanför. Galaxer accelererar ifrån varandra i universum och färgerna på ljuset de utsänder förskjuts enligt samma Dopplereffekt som gör att ambulanssirenerna ute på périphériquen tycks skifta i tonhöjd när de passerar. Kartan över hur den kosmiska bakgrundsstrålningen fluktuerar i olika riktningar från Vintergatan påminner skrämmande mycket om mönstret på mina nylackade naglar. Och än en gång slås jag av hur allt hänger ihop.
 
 
Till top