linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

paris: you're under arrest

Paris, best of bloggen, filosofi, mat Permalink2
Paris: you're under arrest. Enligt svensk social interaktionslag begås dagliga dödssynder här, nämligen aktiviteter vars mål inte är effektivitet av något slag (vars yttersta mål för mig är okänt), mera pengar, mera materialism, mindre mage. Om det ligger i tidigare nämnda kaos, kreativitet eller som kompensation för stressen när bussen på väg hem från jobbet antar boskapstransportliknande beskaffenheter låter jag vara osagt, men här njuts det! Och jag glömmer ibland, trevar mig försiktigt fram, en svensk tiger, vill hålla mig neutral, excesserna kittlar och skrämmer, blir mer och mer inkorporerade i mitt normalitetsbegrepp, programmerar mitt standardtillstånd till trött men glad.
 
Exemplena är många: jag är på jobbet, det framkommer att jag inte ätit kött på femton år. Självklart måste jag förklara mig, jag avviker från normen, det öppna synsättet kan likt en solfjäder slutas på mikrosekunder, men det framkommer snart att det inte är omtanken om djuren som upprör. Nej, det är att jag avstår från något som anses vara en njutning som provocerar. Vill du dö vid god hälsa?! utropar min annars filbunkslugna arbetskamrat, en före detta rockbandslegend som nu sadlat om till bildesigner, och fortsätter: Ingen dör vid god hälsa! I lunchmatsalen tar mina vänner, de andra stagiairerna som liksom jag gör praktik på Renualt Sport, minst en efterrätt varje dag, gärna toppat med extra socker. När jag förklarar att man inte äter efterrätt på vardagar i Sverige, för det behövs ju inte!, utropar en av dem "vad konstigt!" Ändrar sig snabbt, ler: "Eller inte konstigt, men annorlunda." Jag lagar middag med en fransk vän, tackar nej till efterrätt även där: "vadå ingenting? Inte ens en fruktyoghurt?" Jag vill förklara, där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
För inställningen gör mig så varm, deras defaultinställning att njuta, att inte sluta äta bara för att tallriken är tom och det inte är förnuftigt eller lönsamt eller särskilt meningsfullt att äta en efterrätt varje lunch och middag, för vad är egentligen meningsfullt?, den perfekta spegeln till hallen eller att dröja kvar lite vid måltiden i goda vänners lag, förföriskt fönekande all njutnings och i förlängningen livet självts efemära natur?
 
Ute på upptäcksfärd hamnar jag i en av de otaliga ekologiska fruktaffärerna där en ung man, några år yngre än mig, jobbar. Kommer ut därifrån med en brun papperspåse i handen, nästan rörd till tårar av hans passion för frukterna. Spontant började han berätta om dem, beskrev deras smaker, konsistenser och karaktärer så levande att jag nästan kunde känna dem vid mina läppar, likt hur en skicklig regissörs personskildringar får en att lära känna karaktärerna mellan raderna. Persikorna, jag måste pröva persikorna!, de är så fina och mogna nu, för att inte tala om fikonen, oh la la!, de är så söta och konsistensen är alldeles utmärkt just precis nu, men jag måste äta dem idag för annars blir de övermogna. Jag pekar på äpplena vid disken. Hur är de? Nej! Inte äpplena, de är årets första skörd, inte mogna än, jag får komma tillbaka på måndag. Mina ovana ögon trevar över päronen, de ser bra ut, hur är de? Men nej! Jag får inte köpa päronen heller, för de kommer inte smaka bra; jag kan ju inte gå miste om njutning när jag väl skall äta frukten, det förstår jag väl! Hur det faktum att njutningen blir viktigare än de pengar han kunnat tjäna på de träiga päronen gör att jag återfår en gnista hopp om mänskligheten. Jag avslutar med att fråga om spenat, en grönsak jag inte hittat i någon butik i hela Paris sedan jag kom hit. Det är för att den inte är i säsong just nu, svarar han likt vore det den självklaraste saken i världen. Och jag tänker på ICA, hur allt alltid är i säsong: i frysdiskarna eller med bismak av plast. Vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Men ytterligheter ligger ofta nära varandra och fransmännens passion är inte enbart rosaskimrande: den är så intensiv att den lätt svänger om till ironisk, ibland även hånfull och hätsk; i smälek och intrig är allt tillåtet, gränslös är såväl lättja som humor. Klagan är en naturlig del av vardagsinteraktion och att de lugnaste ingenjörer förvandlas till teatraliska toastmasters skanderande värre än vid Speakers' Corner är inget jag längre höjer på ögonbrynen åt. Den svenska försyntheten förbytts mer och mer: när jag imorse skulle genomföra en tandröntgen som redan blivit framflyttad en vecka och de inte hade all apparatur på plats hände allt så snabbt att jag knappt hann reagera: jag såg liksom utifrån hur jag himlade med ögonen, suckade och drog en lång harang om att det minsann var extrêmement important att jag skulle få utföra röntgen just idag, jag hade ju redan väntat och behövde plåtarna imorgon!, de var tvungna att fixa detta. (Den stackars) receptionistens blick blev snabbt allvarlig, urskuldande, un moment mademoiselle, ett snabbt telefonsamtal och jag fick en tid samma morgon på ett annat ställe, och plötsligt kom jag tillbaka till mitt svenska självt, skämdes, vad fan hade jag gjort? Tagit ut min frustration över en stackars receptionist, blott budbärare, eller bara blivit fruktansvärt fransk? Jag log överslätande och la till ett merci beaucoup madame, c'est très gentil! Och hon tittade på mig, såg plötsligt inte alls ut att ha tagit illa upp, sa bara "c'est normal". Ja här är det normalt, att visa lite känslor har ingen dött av, jag ville förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kom av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Tillbaka i lunchmatsalen på jobbet. På bordet bredvid står en tom miniflaska vin, någon har firat måndagens ankomst!, och nu ler de sådär underfundigt igen, mina vänner, som de ofta gör när de vill fråga den märkliga svenskan något. Vem är snygg på jobbet, enligt mig? Och jag svarar, lätt förnärmat, snygg? Je suis professionnelle dudes, det förstår ni väl att jag inte tänker på mina arbetskamrater på det sättet!, arbete är arbete och där tänker man inte på sådant lättjefyllt, det kan man göra på fritiden efter ett glas vin eller tre, på helgen, men jag är ju en annan person när jag arbetar, mitt professionella känslolösa jag, så fungerar det väl? Eller? De tittar på mig som vore jag kommen från yttre rymden. Och jag vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Ja dekadensen är total, Paris är arresterad och min hjärna är på torken efter att ha blivit tvättat i perfektionens frätande vatten en hel livstid. För övrigt borde jag ha somnat för några timmar sedan, det är visst hälsosamt med sömn och farligt ohälsosamt med känslor och socker, men som mina vänner på jobbet påpekade när jag skanderade sockrets skadlighet: men du, du saltar ju maten en massa!, av för mycket salt dör man, och hellre fet än död. 
 
Och jag vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag någonsin förstått.
 

postapokalyptisk kvällsprosa

best of bloggen, filosofi, fysik Permalink0
Natten faller över svenska huset och egentligen borde jag sova, men som alltid vaknar kreativiteten då det rationella somnat, blogginläggen haglar inte så tätt just nu men det är för att allt går så mycket snabbare här, ja rent bokstavligt talat!, för avståndet till jordens rotationsaxel är längre härifrån än i Sverige, och därför måste Paris snurra snabbare relativt världsrymden för att inte halka efter, trilla av jordens yta och ut i rymden, bam!, ett rymd-Paris med Eiffeltornet glittrande varje heltimme bland galaxer och svarta hål, svarta hål som Stephen Hawking kom på att det kanske visst går att utvinna information ifrån trots allt och om inte dessa gigantiska svarta lådornas svarta lådor är totalt hemliga så är inget hemligt. Och jag ser så mycket, alla sinnen är så skärpta hela tiden, allt är så mycket mer intensivt här, färgerna starkare trots att det varit gråmulet och regnat idag, regnet har ständigt hängt i luften men inte synts, precis som mannen i det kraftigt förälskade paret som sällskapade mig på RER:en till jobbet varje morgon. Varje morgon stod de där tätt ihopslingrade på stationen och väntade, åt varandra som medhavd frukost, vinglade med gemensamma steg ombord på tåget när det ankom, likt en halt häst med hans ryggsäck som en dum kamelpuckel som faktiskt var lite i vägen, de insåg knappt att sängens överkast förbytts mot smutsspäckat södergående pendeltåg. Jag såg hur deras hårfärger matchade, hennes varken korta eller långa bruna billigt-schamposköljda slingor gick nästan in i hans kortare franska frisyr där de stod ensamma mot världen, ingen hade någonsin känt som dom, de var nästan ganska fina tillsammans och tänk att han gillade henne fast hennes gröna converse var rätt slitna, fula, han verkade rätt tråkig, hade alltid gjort som alla förväntade sig och var varken för mycket eller för lite, en fransk svenne eller vad fan vet jag; en morgon var han iallafall borta och hon stod där själv på perrongen, övergiven, den fyrbenta hästen förbytt i en bambi på hal is, ja likt en omogen känguruunge hade världen placerat henne där, vilsen, de gröna conversen såg så sorgsna ut, de allvarliga bruna ögonen flackade osäkert, såg de inte lite rödgråtna ut? Och plötsligt tittade hon mig i ögonen igenkännande, log lite flyktigt en mikrosekund eller två, återfick sedan det förtvivlade uttrycket. Vad hade hänt med de andra två benen, varför var hästen numera ett skadskjutet rådjur? Jag ville nästan gå fram till henne, säga att det kommer att bli bra, men jag vet att det är en lögn, allting kommer inte alls bli bra för det enda vi kan göra i denna bisarra värld är att delta i en jättelik vadslagning om dess slut: mina ögon sveper över en animerad film över världens alla pågående konflikter, varför satsa pengar på att Bilbao skall förnedra Barcelona fotbollsmässigt när man kan satsa pengar på vilken konflikt som kommer att utradera mänskligheten först? Hundra euro på Daech! Eller kanske Syrien? I Indien verkar de ha en massa hemliga vapen också, spännande, eller kanske blir det snarare en vacker fusion med de svarta hålen, som ett enda stort wikileaks från det gigantiska svarta hål som huserar i Vintergatans mitt, fyra miljoner gånger tyngre än solen!, allt dirigerat av herr Hawking i sin rullstol, och plötsligt får vi veta allt om allt och dränks i informationsfloden för vi har inte hunnit organisera all data i det accelererande expanderande universum; kanske vore det ändå bäst om Paris saktade ned lite, gled ut i rymden och försvann. Amen. 

på promenad

Allmänt, Paris, best of bloggen, filosofi Permalink0
Det är lördag och jag befinner mig i det där sällsamma tillståndet av perfekt harmoni mellan trötthet, korrekt kalibrerad koffeindos och den där sortens melankoli som finns i Paris, som är snarare behaglig än obehaglig. Turisthordernas fäktande selfiepinnar och till bristningsgränsen fyllda shoppingkassar känns som ett behagligt vitt brus istället för vapen att väja för där jag andäktigt skrider fram som en vålnad i bakgrunden på deras semesterbilder, genom deras semester som är min vardag. Den guldskimrande Operan tornar upp sig som ett sagoslott i smogen, tvärs över gatan fladdrar en enorm röd flagga med texten "Opera Garnier" på som är halvt sönderriven; för ett ögonblick är jag övertygad om att en jättelik drake flugit över staden under natten och sprutat eld på den. Ett färggrant höstlöv som uppenbarligen dött en för tidig död fastnar mot min nya vita sneaker och plötsligt avbryts välbehaget av ett lätt illamående, kanske på grund av det eller de extrema mängder avgaser som gör varannan parisisk sjuåring beroende av astmainhalatorer, kanske på grund av tröttheten när jag googlade djuret "pilgrimsmussla" och fick förslagen "steka pilgrimsmusslor" och "tillaga pilgrimsmusslor". Väpnade soldater går förbi, någon sa att det sker flera attentatförsök här per vecka, Paris har blivit en växande matta som allt mer skräp sopas in under. Denna mänsklighetens tendens att förstöra och förgöra, varför tilltalar den inte mig som alla andra?, har jag någon slags defekt? sjukdom? är jag kanske ett helgon? Eller har jag bara haft tur? Är jag en massmördare i yogakläder, som under andra omständigheter hade byggt nervbanor med rätt att döda?
 
Vandringen fortsätter förbi bedårande blomsterkreationer på smidesjärnsbalkonger mot vita fasader, hela Paris är en brud på sitt eget bröllop!, allt är fest, trots ovälkomna händer i metron: sånt som händer, skyll dig själv som är tjej, eller pilgrimsmussla, djungelns lag är lika naturlig som mangokroppssmör från BodyShop eller att ifrågasätta ifrågasättande i sig. Fyrsiffriga eurosummor knappas in i kassan framför mig på Lafayette, jag tittar på de billiga plastörhängena i min hand tillverkade i bortre Asien för en lön som får SMIC (fransmännens minimilön) att anta företagsledarfallskärmsaktiga proportioner. Utanför sitter en ensam man på en bänk med trasiga skor och hår som ser ut att vara indränkt i kokosfett. Åt andra hållet bländas jag av lacken från nya exklusiva skor, la classe, och schampoflaskor nog att tvätta Irlands alla får och mer därtill. Skevheten stressar mig, ingenjörssinnet vill jämna ut, optimera, hela världen är så skevt byggd, kan den inte bara vara en turbomotor?!, vartenda andetag jag tar skadar någon annan, konkurrensen tröttar ut, vill bara bo på en strand och äta kokosnötter och leva i harmoni med hela fucking universum men då slår det mig att jag behöver en nötknäckare, jag måste köpa den, höjer musiken för att den är elektronisk och kanske kan dirigera om mina hjärnceller att inte tänka så mycket, vagga in mig i en falsk trygghet, det fungerar ju för alla andra!
 
Och se där, samvetet tröttnar för denna gång och jag går ut i friska luften, köper en Starbuckslatte, det gör inget, allt är ändå kört och jag tar lite kanel på för att dölja bismaken, går vidare med mina numera smutsiga sneakers och funderar över ondska, godhet och varför de har stavat mitt namn fel på sojalatten.  
 
Till top