linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

möten mellan fuktiga polyesterplagg

Allmänt Permalink0
 
Det var varmt som i en tryckkokare i Paris. Jag trivdes - som alltid - i kvalmigheten. Ett lätt lager svett på huden ger ett slags skimmer som gör att man ser magisk ut. Värmen ledde mig till tvätteriet fem minuters promenad från mig, för att förskona min omgivning från oönskade odörer. Med famnen full av svettosande polystertrasor äntrade jag den enkla inrättningen. Tvätteriet ligger på en liten tvärgata till en livligt trafikerad boulevard, den som löper mellan Bastille och Gare de Lyon. Förra och enda gången jag var där fick jag en hövlig utskällning av ägaren, då jag inte visste att tvätteriet stängde tidigt på kvällen och därmed låtit min tvätt tvagas ren i godan ro, medan ägaren suttit på trottoaren och väntat med nyckeln i handen. En utskällning som på franskt manér snart övergick i tvättråd. Paris är en stad full av möten.
 
Denna dag var det tomt i tvätteriet, sånär som på en grupp unga tjejer. Tre till antalet, tuggande tuggummi och balanserande på klackar som förde tankarna till sprakande semesternätter snarare än sömniga söndagseftermiddagar. En av dem hade långt, brunt hår, till midjan; det var något rebelliskt i dess längd. De andra hade frisyrer som slutade strax nedanför axlarna; upproret satt hos dem snarare i färgen, som var mer rödflammande än eld. De pratade på något språk som ännu inte gjort plats i min vokabulär, från någonstans i östra Europa att döma av dess ryskklingande karaktär. Något med trion fick det att fladdra till av obehag i magen. 
 
Då jag kom tillbaka för att förflytta kläderna till torktumlaren satt de fortfarande där. De verkade ha en annan rytm i kroppen. Den till synes yngsta av dem, med ljusblå byxor så tighta att de måste få blodet att stocka sig i venerna, scrollade förstrött på sin mobil. Den långhåriga skrattade lite för högt. 30 perfekt manikyrerade naglar i anskrämliga färger, sex uppsättningar tungt sminkade ögonfransar som skar genom det bleka lysrörsskenet, ja som skar sig mot hela söndagseftermiddagen. Tittade de inte på mig? Jag ville snabbt därifrån. En tamhund bland vargar. Något fick mig att vilja skydda mina kläder där i maskinen. Som att steget till stöld var lite närmare för dem än för mig.
 
Bara det att den ena tvättmaskinen inte gick att öppna. Den hade låst sig. Hakat upp sig. Det redan existerande svettlagret i pannan fick sällskap av ett pärlband, som ett salt diadem sipprade det ned i mina ögon där jag slet och drog i luckan till maskinen som såg ut att ha sett sina bästa dagar på 80-talet. Tryckte med tilltagande desperation på de urtvättade knapparna. Hur kan en tvättmaskin ha urtvättade knappar?! Hela tvättstugan kändes så luggsliten, så deprimerande trots solen utanför, jag ville ut nu!, trion hängde i dörröppningen, skrattade, åt mig? Plötsligt kom den långhåriga fram. Navelpiercingen bländade mig, och hon frågade på bruten men flytande franska vad som hade hänt. Jag förklarade att luckan var trasig, att hela maskinen verkade ha hängt sig. Indikatorlampans sken lyste med sin frånvaro och eventuella sladdar var skickligt dolda i mörkret bakom maskinparken. De andra kom fram, kikade nästan lite nyfiket på mig.
 
Och plötsligt stod vi där och slet och drog tillsammans, fyra immigranter i Frankrike är definitivt fler än en trasig tvättmaskin, för ett ögonblick enade i ett av stadens många oväntade ögonblick. På bruten franska förmedlade vi den förenade frustrationen mot tvättmaskinen. Sedan gav de upp och sa att jag skulle ringa servicenumret. Borta var obehaget, och på vägen hem för att hämta mobilen sköljde skammen över mig. Skammen över att jag misstänkt dem för att sno mina kläder, när de istället hade försökt hjälpa mig. 
 
Jag gick tillbaka för att hämta den fungerande skörden kläder, som nu var garderobsredo igen efter att ha passerat torktumlaren. Den långhåriga tjejen, som verkade inneha rollen som ordförande, frågade om jag fått tag på supporten. Ja, sa jag och suckade, de kommer om 45 minuter!, som hade jag yttrat världens mest trängande problem. Tre par ögon vändes mot mig. Tre par ögon som gärna skulle ha haft 45 minuters tvättförsening som livets största bekymmer. 
 
Fransk tid är annorlunda än svensk och efter en och en halv timme dök servicesnubben slutligen upp. Till min lättnad visade sig felet vara allvarligt. Motorn har brunnit upp! sade servicemannen med något överdriven dramatik i rösten. Vi måste byta hela skiten. Förutom servicemannen som ivrigt mekade med maskinen var det nu tomt i tvätteriet.
 
För fjärde gången denna dag gick jag sträckan mellan tvättstugan och mitt hem. Då såg jag henne på andra sidan vägen. Det eldröda håret, blicken som flackade över vägbanan, sättet att gå fram och tillbaka som tydde på att hon inte var på väg någonstans, eller rättare sagt: hon var på väg någonstans, men visste ännu inte vart. På min sida stod den andra med identisk frisyr och rökte, blicken fjärran. Och jag ville berätta att tvätthistorien fått ett lyckligt slut, att det inte var vi som var svaga, det var faktiskt något som brunnit upp och mot eld var vi värnlösa, det kändes bara viktigt att säga att det inte var vi som varit svaga.
 
Men när jag passerade vände hon bort blicken, och jag gick vidare, som vi som har någonstans att gå gör.  

jag har blivit fransk

Allmänt Permalink1
Hon lyfter nonchalant på ett ögonbryn och den där franska håglösheten svämmar över likt baguette- och avgasdoften på gatan utanför:
 
"Vad kan jag göra för dig, madame?"
"Jag skulle vilja klippa håret."
Salongen är nästintill tom och inga kunder sitter och väntar. Långsamt bläddrande i en pärm till svar. Några ord och ett skratt utbyts med en kollega. Lite mer bläddrande, hon gör en konstpaus likt var det dags att annonsera Oscarsvinnarna. 
"Vi har en tid i eftermiddag halv fyra." 
Fortfarande ser hon ut som att jag var ungefär lika intressant som en papperskorg. Men jag är lugn, jag kan spelet, jag har blivit fransk. 
"Oh, då är jag inte i området längre. Tack iallafall!" 
Jag börjar demonstrativt röra mig mot utgången. "Vänta!" Jag höjer lätt på ögonbrynen, ger en nonchalant blick tillbaka. 
"Jag kan klippa dig när jag är klar med min nuvarande kund. 10 minuter." Dix minutes, direktöveratt till svenska: 20 minuter. "Okej!" Jag sätter mig och börjar mekaniskt scrolla på mobilen.
"Vad vill du ha, madame?" Hon refererar alltså till den tilltänkta servicen. 
"Åh, bara topparna, så lite som möjligt."
"Det ser väldigt slitet ut. Vi får nog göra en inpackning också."
"Vad kostar det?" 
Ett lugnt bläddrande i pärmen. Kollade hon mobilen? En obestämd mängd tid passerar innan jag väcks ur mina dagdrömmar om drum'n'bass och pain au chocolat:
"44€, madame."
"Åh, det är lite för mycket. Då tar jag bara klippningen."
"Då blir det 54€."
Och här släpper jag all svenskhet. Reser mig upp, fäktar teatraliskt med armarna. "54€?! Mais ça se fait pas, c'est pas logique !!" Jag är noga med att låta som att jag just kom på min imaginära franska pojkvän i sängen med någon. Det här är allvarliga saker. 
"Jo, men det blir långhårstillägg om du tar bara klippningen, och du får paketpris med inpackningen så då går det in på den lägre tariffen." Den där franska minen, désolée, inget att diskutera längre: ögonbryn som höjs, mungipor som dras åt sidan så att munnen liknar en croissant och något omedgörligt och triumferande i blicken. Men jag har blivit fransk.
"Mais non madame, det går inte för sig."
Jag bara tittar på henne, gör ingen ansats att gå men inte heller att vika mig. Jag har rätt. Egalité, liberté, fraternité, fierté! tänker jag och precis när jag kommit till sista ordet får hon något svart i blicken, givetvis utan att vika från den ständigt artiga framtoningen, den där omisskänligt franska attityden som alltid vilar i bakgrunden även när man är ilsken som en uppretad jordgetingsvärm.
"Okej. Jag ska se vad jag kan göra."
Med tom blick försvinner hon ner i källaren. Jag hade kunnat betala mer, men det här handlar om stolthet; det är ett spel, ett spel som jag uppfattade som obehagligt tidigare, men nu har jag blivit fransk och njuter av varje sekund. Jag hör henne prata och skratta med en dold kollega, kanske tar de en cigg? Minutrar passerar och hon kommer upp. 
"Okej, för den här gången: 34€ bara för klippningen." (med andra ord: priset för kort hår, av någon outgrundlig anledning) Hon ser ut som att hon har räddat mig undan ett gigantiskt slukhål och förtjänar tapperhetsmedalj. Segerns sötma smakar fint men jag håller mig nedtonad som sig bör.
"Merci, madame!"
Det mest franska kommer dock efteråt. Hade en liknande situation uppstått i Sverige, så hade situationen blivit obekväm och de ingående spelarna undvikit varandra i möjligast mån för att det hade varit "stelt" eller "pinsamt" med alla rösthöjningar och stolthetsuppvisningar.
 
Men så fort jag sätter mig i frisörstolen är allt som vanligt. Vi småpratar och skrattar och varför har jag en så konstig accent? Jaså, jag är svensk, men jag pratar bra franska! Fint hår jag har, fast vääääldigt slitet (här himlas det nästan med ögonen). Så jag gör praktik och är i övrigt färdig med mina studier, vad vill jag göra sen? Vill du stanna i Paris, vous voulez rester à Paris ?
 
Och i revy framför mina ögon passerar den tidigare scenen, som inte fick någon av de övriga i frisersalongen att ens höja på ögonbrynen, hur jag aktivt får tänka "ANDAS" så fort jag går ut på gatan för att mina lungor skall få några syremolekyler överhuvudtaget bland alla avgaser, cigarettrök och marijuana, skrikande fransmän och överfulla metrotåg utan luftkonditionering, gator fyllda av sopstrejksöverfyllda tunnor och råttor som får mig att blicka upp mot den obarmhärtigt molntäckta himlen i hopp om lite skönhet bara för att trampa i hundbajs, och fransmän som pratar som ett kasettband som blivit trasigt och går i 180 och sedan anklagar mig för att inte förstå franska.
 
"Oui."

ett alldeles för konkret inlägg

Allmänt Permalink2
Förlåt bloggen. Jag har behandlat dig som en bortglömd ost längst in i kylen, vars fräna doft kan anas men som man drar sig mer och mer för varje dag för att närma sig; till slut måste man ta tag i det och ta ut osten, se det förödande resultatet när tid och syre omvandlat den tidigare utsökta delikatessen till något oätligt, vidrigt, förgiftat. Så känns du nu, bloggen. Som en förgiftad gammal ost. Jag ber dig å det varmaste om ursäkt.
 
Skrivandet däremot, det lever mer än någonsin! Likt utvecklingsstadierna hos ett barn har jag hoppat från första till tredje person och insett att det finns betydligt intressantare saker att förmedla än min egen person. På senaste tiden har jag skrivit en novell på franska, en krönika om kärlek och toapapper på svenska (här!), en lång rapport om turbomotorer på engelska och ibland skriver jag texter på svenska och engelska för mitt extrajobb som content writer. De behandlar ofta om ganska vardagliga ting som spel på hästar. Men i mitt huvud galopperar de finaste av fantasivärldar fram så fort jag får i uppdrag att skriva något så jag njuter av varje sekund. 
 
För tillfället befinner jag mig fjärran från det magiska skenets stad. Det är jobbigt att vara ifrån mon amour, men misströsta ej - jag återvänder snart! En av de sista kvällarna promenerade jag i vanlig ordning längs min boulevard, en parisisk aorta, kantad av evighetslånga (i tid såväl som rum) vägarbeten, på väg till ett kvällsöppet apotek. Jag passerade baren där folk röker vattenpipa på terrassen, och under några meter passerar man en sötaktig dimma - det tog flera dagar genom den där vingummidoftande dimman innan jag förstod var den kom ifrån. Med bestämda steg marscherade jag in på det lysrörskalla apoteket. Förfärat upptäckte jag att avdelningen för värdsliga ting var avstängd för kvällen - endast mediciner fanns att tillgå. Tillplattad likt en vällagad galette ställde jag mig i den ringlande kön, utgjord av människor med en uppsyn på samma gång håglös och levande, något som endast fransmän bemästrar. De hostade och såg halvt döende ut och jag kastade förstulna blickar mot utgången, men förmådde mig inte att lämna min plats i kön. Försedda med små flaskor med varningstexter och löften om bot mot krupp, ångest och hemorrojder lämnade de butiken en efter en, tills det var min tur. En något korpulent äldre herre stod bakom disken. Je vous écoutes, vad kan jag stå till tjänst med?
 
"Bonsoir monsieur" - här lutade jag mig förtroligt fram, sänkte rösten och gjorde mitt bästa för att frammana en Audrey Tatou-liknande blick - "j'aurais vraiment besoin d'un shampoo sec." Jag är i starkt behov av torrschampo. Jag var noga med att uttala orden med samma vikt som förkunnade jag årets Nobelpristagare. Bakom mig halvt döende, letargiska människor som verkligen behövde hjälp, och här tog jag upp tid och utrymme genom att kräva något så banalt som lite torrschampo! Jag väntade mig ett hånskratt från mannen bakom disken. Istället tittade han med största allvar och respekt på mig, rörde inte en min. "Bien sûr !" Givetvist, följ med mig, och så gick vi förbi avspärrningen till den avstängda skumt belysta delen av apoteket där skönhetsprodukterna härbärgerade. De hade flera varianter, ville jag ta två för lite lägre styckpris, eller kanske en variant för fett hår? Jag hittade ett för kastanjebrunt hår och vi gick tillbaka till kassan och betalade. Och det slog mig återigen hur passionerade de är i ljusets stad, hur det går in för saker vare sig det är ekologiska päron eller torrschampo för fett hår, och det varma orangea skenet från gatulyktorna träffade mig i hjärtat och jag log och vandrade hemåt i den stilla natten, knappt en människa var ute men Paris vilade stilla, ej längre skrämt och skärrat utan lugnt och fridfullt, redo att vakna igen i gryningen, precis som jag själv - med lite mindre fett hår.
Till top