linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

livsvirtuos

Paris, filosofi Permalink0
Det är natt, denna spektakulära dygnsdel där allt kan hända. Vi står på en gigantisk terrass som nästan nuddar périphériquen och därmed stadens utkant, omgivna av anskrämliga fula hus högre än klubbkidsen runt omkring oss, fjärran de vackra boulevarder och haussmannska huspraktverk frekvent förekommande närmare stadens geografiska mitt. Mitt i allt tornar Eiffeltornet upp sig som en orangeskimrande hägring. Paris känns som en låda full med bråte som konstant skakas om och förändras, ofta blir det fint, ibland fult, alltid kaotiskt, med tornet beständigt där i mitten likt en helig uppenbarelse. Dess orubblighet skänker någon slags lugn mitt i allt som flödar: neutrinos, RER-tåg, människor, hat, kärlek, och för ett ögonblick är jag övertygad om att det kommer att stå där oavsett framtida terrordåd, istider och solens slutliga slukande av jorden eller det som av den må kvarstå om 6 miljarder år. Är det till och med en ny religion har uppstått, med kvantmekanikens lagar som helig skrift, deep house-beatsen i bakgrunden dess psalmer och Eiffeltornet den sakrala byggnaden? Idén kittlar som Badoit-mineralvattnet med smak av lime, citron vert, denna stad rebelliserar och tämjer, om man blandar New York och Pyongyang blir det kanske ett Mekka? I dagsljus står tornet dock åter slocknat, idén tycks mig befängd, världen är redan skapad och spelreglerna satta, jag försöker lydigt hoppa mellan de svarta och vita rutorna men kan inte låta bli att trampa mitt emellan ibland. Snart är det natt igen. 
 

parisian snapshots #1: onsdagkväll, buss 67 mot pigalle

Allmänt Permalink0
Bara i Paris kan man höra en propert klädd fransk dam skälla ut en äldre herre efter noter, anklagades honom för att ha blockerat hennes påstigning på bussen, givetvis utan att vika en tum från artighetsformen vous: utskällningen avslutades med ett merci, bon soir. Skall bli mycket intressant att vidare utforska denna för svenskar något bisarra kombination av extrem artighet och total avsaknad av konflikträdsla. 

hellre vedhuggare i paris än VD i pajala

Allmänt Permalink0
Oavsett antalet euro på fickan är det en enorm rikedom att befinna sig i Paris. Att åka metro är som att resa förbi flera miniatyrvärldar, där varje station som passeras genom fönstret blir ett terrarium fullt av människor, ett tittskåp som tar en ögonblicksbild av världens mest intellektuella och dekadenta stad. Överallt utspelar sig små kortfilmsnuttar för att sedan förbytas i någon enstaka minuts mörker - stationerna haglar tätare än svettdropparna på ett bikram yoga-pass - innan nästa tar vid, ständigt med nya huvudkaraktärer och statister. Förutom allt det extraordinära, miljardärsfesterna i lägenheter stora som en mindre svensk by, champagnen som gnistrar och i natten ser ut som flytande form av det varma gulorangea gatulyktskenet, undangömda mikroskopiska barer med olivoljespetsade cocktails och andlösa vyer från eiffeltorn och skyskrapor är det allt där emellan, det dagliga livet som jag har saknat så att det gjort ont, och där utgör metronätet blodsystemet i vardagslivsorganismen eller kanske snarare lymfsystemet med dess ständiga svängningar: ibland tar det stopp, svullnar upp, irriterat, metron är överfull och man har händerna fulla av kassar och benen är maratontrötta och vill hem, nu, någon ställer sig lite för nära, med flit?, för att i nästa stund lösas upp och flyta på igen: mina fötter når dess underjordiska plattform i samma ögonblick som tåget bromsar in i vacker harmoni. Och utan lymfsystem ingen rörelse, inget liv. Men kärlek kan som bekant göra ont: mitt eget lymfsystem flyter inte lika vackert som Paris dito: chockombytet från dödstråkiga men kliniskt bakteriefria cykelturer till mer eller mindre frivilliga omfamningar av världens alla människor i lokaltrafik där att hosta i armvecket ses som en onödig ansträngning - alla är ändå sjuka jämt - har liksom förra gången brutit ned mitt immunförsvar av stål men denna gång direkt tagit mitt hjärta med sig. Paris, du är utmattande men bjuder på en eufori som får mig att glömma sömn och mat och bara vilja vandra gata upp och ned, uppleva och återuppleva, prata med folk bakom korintbruna ögon och blickar som inte viker bort, bjudas på överraskningar runt varje hörn: kvartersloppisar där Hermèssjalar med målningar mer elaborerade än freskerna i Notre Dame reas ut i kvalité som får kashmir att kännas som stickiga raggsockar, hundratals rullskridskoåkare som rullar ut över boulevarderna som pärlor över ett golv och framförallt det ständigt skiftande ljuset, ljuden, kärleken och människorna. Je t'aime. 
Till top