linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

förtrollande fysik och fashion week

Allmänt Permalink0
sammanfattar mitt liv ganska bra just nu. Pariskarusellen snurrar allt fortare och jag klamrar mig fast, storögd och hänförd, med den där hisnande känslan av att aldrig veta vad som väntar runt hörnet. Känslan av att leva är total. j'adore.
 
Idag har jag pluggat en hel del på min teoretisk fysik-kurs. Den är otroligt fascinerande och på en helt annan nivå än vad jag är van. Jag har full förståelse för de som tycker att det verkar något mentalt rubbat att frivilligt läsa en lite för svår kurs i teoretisk fysik, och därför har jag försökt sätta ord på varför jag gör det. Och kommit fram till att jag är beroende av tillfredsställelsen av att förstå sånt som är svårt. Följande scen utspelade sig idag under en lunch med min franskitalienska klasskompis och hans kompisar, i den polsk riksdag-influerade lunchmatsalen på skolan: (dûre = svårt)
Han: La physique, c'est dûre, huh?
Jag: Ah oui, mais c'est cool! 
Han: C'est sex! 
För ett ögonblick tänkte jag att han förmodligen är något av det mest fulländade som trampar omkring på jorden, innan han bröt förtrollningen med ett "näää jag skojar bara". Men det är lite åt det hållet. För att dra en annan liknelse för icke-fysiker där ute: det är ungefär som när man verkligen vill hitta en bra låt och så lyssnar man på en massa halvbra låtar, med stigande otålighet, och plötsligt hittar man en låt som man gillar från första sekunden och man vill bara dö och lyssnar på den hur många gånger som helst och tycker att den nog är den musikaliska motsvarigheten av en större eller mindre rums- och tidsmässig del av livet självt. 
 
Och fashion week. Sedan två dagar pågår dammodeveckan i Paris. Min omtänksamma syster, tidigare resident här i stan under åtta år (läs hennes blogg här!) känner ansvar för mitt nattliv och har fixat in mig på en massa trevliga festligheter i stan. Ikväll vankas after show-party för Balenciaga i 16:e, vad helgen bjuder får framtiden utvisa. Syskonkärlek at its best. 
 
 

kontraster

Allmänt Permalink0
när man sitter i ett dunkelt källarbibliotek på skolan med sina trevliga klasskamrater och det tar två timmar att klara av ett tal och man bara vill gråta för att det är så svårt, när de vanligen så vackra teoretiska fysikformlerna sticker i ögonen, för att timmen senare befinna sig på modeevent i st germain och sippa champagne med en bit rosa skymningshimmel glödande mellan de vita husen.
 
när man svär på fyra språk för att man just missat bussen och busschauffören ser ens frustration och stannar mitt i morgonrusningen för att vänta in en. 
 
när man först blir irriterad över killen på spårvagnen som när det är trångt och mysigt placerar ett ögonbrynshår på ens jacka, för att sedan se det praktiska i att om beteendet upprepades skulle man snart ha en pälskappa.
 
när man förstrött drar handen genom håret och två lika långa hårstrån lossnar: ett brunt vågigt och ett tunnare, nästan blont, spikrakt. ett italienskt och ett svenskt kanske.
när vädret skiftar mellan ovanstående fridfulla vårscen och kraftiga regnskurar ungefär tio gånger om dagen.
 
det är paris för mig.

byråkratiska bryderier

Allmänt Permalink1
Det där jag frågade mig för två inlägg sedan. Det kan ha fått ett svar.
 
På skolan, idag, mitt på dagen i gassande vårsol besökte jag sekretariatet för att fråga efter mitt studentkort (uppsalabor: kårleg), som lyst med sin frånvaro trots att jag skulle ha fått det senast för en vecka sedan enligt utbyteskoordinatorn som tog emot min ansökan.
 
Damen i sekretariatet tittade frågande på mig och började sedan förstrött bläddra igenom en hög med papper, varpå hon sa att min ansökan inte alls var där, att jag skulle gå tillbaka till utbyteskoordinatorn och fråga där. Jag insisterade på att hon ju hade skickat mig till sekretariatet. Men nej, min ansökan fanns inte alls i sekretariatet. Punto final.
 
Då hände det.
 
Jag tappade tålamodet på äkta franskt vis. Kan ha himlat med ögonen och suckat tungt och tappat hela min svenskt artiga fasad och upprepat koleriskt att utbyteskoordinatorn ju sagt att mitt kort skulle finnas här, färdigt att hämta, för en vecka sen! Jag hann inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande, hade möjligen räknat med att bli utkörd.
 
Och plötsligt.
 
Ett uns av respekt i hennes ögon. Något jag aldrig tidigare sett i den vita staden. Den ilska jag förväntade mig skulle speglas tillbaka till mig omvandlades till någon slags förståelse för allvaret i situationen och hon bläddrade på nytt igenom högen: nej, ingenting. Men jag hade råkat se mitt namn på ett av papprena och bad henne snällt kika igen, förlägen över detta ystra gasellsprång ut ur min normala artighetshage, över denna temporära personlighetsförändring. Mycket riktigt; där låg min ansökan, dammig och bortglömd, med ett nästan gulnat fotografi på mig, retuscherad till hudton à la Beyoncé och med något drogad blick - helt normala bieffekter från besök i franska fotoautomater. Kortet skulle komma om tre arbetsdagar, och nu var det ju helg, så tre dagar från och med måndag, det var visst något problem med tryckmaskinen också. Jag var återigen nöjd och harmonisk över att överhuvudtaget ha fått någon respons och lämnade sekretariatet med ett "merci madame et bonne journée!" 
 
Under eftermiddagen fick jag ett mail: "Mademoiselle, ditt studentkort är nu klart för uthämtning". 
 
Sensmoralen i denna lilla fabel är väl att den här staden förändrar dig. Om du vill införlivas i dess organism, bli en naturlig beståndsdel i den och inte för gott förbli en illa utsågad pusselbit. Ändå gillar jag den så. Massor. 
 
Eller? Var det tvärtom min acceptans inför situationen, min förmåga att återfå någon slags sansat beteende i slutet, som gjorde att något plötsligt hände? 
 
Och svaret låter sig åter dröja.
Till top