linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

om speglar

Allmänt Permalink0
Jag tittar mig i spegeln. Spegelbilden tittar tillbaka täckt i ett lager damm som får mig att verka målad, overklig. Drar med ett finger genom dammet tills ett hjärta framträder. Nej jag skojade bara: jag har lyxen att bo i ett rum med städning varje vecka vilket får mig att reflekteras klart, särskilt på torsdagkvällar då spegeln är skinande blank; nästan obehagligt starkt framträder allt som är jag. Ibland blir jag trött på att ha ett utseende, vill hellre vara en själ i en plastpåse. Så utmattad blir jag av att alla runt omkring mig tar in mina proportioner, all imperfektion, gör de mest avancerade undermedvetna matematiska kalkylerna av huruvida jag är tillräckligt proportionerlig för att bli behandlad väl, vare sig det gäller att få jobb, champagne i baren eller huruvida den mötande blicken på metron är fylld av vällust eller vämjelse, likt vore jag en simulerad tryck-volymkurva för en turbomotor redo att optimeras i det oändliga för att komma så nära idealet som möjligt. Tänk om jag faktiskt är det? Lite mer foundation där, bam, kurvorna närmar sig varandra lite i högra hörnet av grafen, bra men inte tillräckligt bra. Böjer ögonfransarna med den tortyrredskapsliknande tången, nej, overshoot!, kurvan överskrider nu idealet, vill inte se ut som en transvestit idag. Drar ner lite. Kurvorna närmar sig varandra igen och min puls sjunker något. Men nej! Ännu ingen perfektion i sikte. Sekunderna tickar i takt med rougeborstens svepande drag, får mig att se lite rosigare ut, nästan lycklig? Mascara behövs också, ögonen ser trötta ut, obarmhärtigt speglande den parisiska dekadensen, vill ha en kropp av vax som på Madame Tussauds eller som åtminstone är lite mindre levande, lite mindre känslig, lite mer täckt i teflon. Men vad nu! Mascaran klumpar sig, har passerat sitt bäst före-datum, går mer på övertid än en burk surströmming, stirrar hånfullt på mig med sin förbannade textur som nylagd asfalt som jag vill trampa i och lämna ett fotspår, ständigt denna maniska önskan att lämna fotspår. Asfaltsmascaran appliceras varsamt, har inget val, heller ingen ångvält så följdaktligen blir det klumpigt. Läpparna också. Läpparna! Jag har duckfacey restface så de ser redan tillräckligt putande ut, kanske skall lämna dem, vill inte vara för mycket.
 
Ute öser regnet ned och jag har glömt mitt dumma paraply: det varsamt skapade konstverket upplöses, försvinner, jag blir mänsklig, vill inte, så många sekunder i mitt liv framför spegeln till spillo!, fast ingen tid är förlorad tid, tänk hur mycket snabbare jag går från däggdjur med kroppsvätskor till konst nästa gång, förresten behöver jag inte lyssna på vad de säger, jag måste finna min inre harmoni, meditera fram ett teflonskikt för vilket bara vissa kan skrapa under ytan: jag måste eliminera antalet gafflar i livet och öka antalet skedar, som knuffar men inte kan repa, förstöra, komma under ytan. Men livet är för kort för att gjuta om världens alla gafflar till skedar och jag är ingen smed så får jag öka tjockleken på teflonskiktet. Och plötsligt är jag glad att spegelbilden inte är täckt av damm, att jag framträder tydligt, inte gömd i ett slarvigt ritat hjärta; jag vill inget hellre än att vara verklig i en dammig värld där jag har turen att alltid få min spegel tvättad precis innan min spegelbild suddas ut.

il était une fois

Allmänt Permalink0
Paris är min drog: så fort jag går utanför svenska husets himmelsblå port ser jag så mycket, hör så mycket, känner så mycket, varenda detalj är under lupp och jag absorberar som en uttorkad svamp, varje cell vibrerar av liv. Ibland tar jag in allt och lever ögonblicket för mig själv, sparar det likt svunna tiders blekt pastellfärgade bokmärkesänglar i mentalt minnesalbum; andra gånger vill jag dela, drar fram mobilen och plötsligt blir min verklighet en saga
 
 
 
 
Till top