linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

everything must end

Paris, best of bloggen, filosofi, fysik Permalink1
En alltför betydande del av mänsklig interaktion går ut på att fördöma motpartens beteende på ett eller annat sätt. Kanske är det därför det är så befriande i de sällsynta fallen denna tendens lyser med sin frånvaro, konversationen förs på intressantare grunder än åsikter om den andras livsval eller bakgrund, nästan i någon slags extra dimension som bara uppstår under korta flyktiga ögonblick, likt en ljuv doft.
 
Jag har alltid försökt att se målet. Vart jag ska hamna. Höra hemma. Nu inser jag att klyschan än en gång uppvisar svindlande överensstämmelse med verkligheten: resan är målet. Hur mycket jag än älskade Sydney, hur levande jag än kände mig i nätterna där allt kunde hända, från att gå på klubb med Leonardo di Caprio till att få en kram och ett "det blir bättre snart!" av en random snäll snubbe på gatan när jag var ledsen eller sitta hemma och äta mandelsmör på burk, så fann jag mig ändå sittandes i Sydney Tower, bokstavligt och bildligt on top of the world, 300 meter upp i en roterande skybar med en perfekt blandad cocktail och utsikt över en skymningsmagisk världsmetropol, längtandes.
 
Jag borde inte längta någonstans. 
 
Ändå fann jag mig med blicken förlorad i fjärran, mot flygplatsen där de avgående planen avtecknade sig som spöklika siluetter mot den aprikosglödande himlen och undrade vad som fanns bortom horisonten.
 
Ständigt denna undran om vad som finns bortom horisonten. Är det inte så att omvärlden tenderar att problematisera detta vagabonddrag, denna ständiga längtan vidare, bort? Att bara man hittar en person, en plats, så slutar man längta. Personligen ser jag inte vad som är problemet med att längtan är en del av ens personlighet: ej heller tycker jag att den kontrasterar alltför mycket mot det där svåra som kallas lycka. Jag vet bara att jag aldrig känner mig så levande som i världmetropoler, där man får använda sex språk på en dag, där man förfasas och förundras och förtrollas under loppet av en mikrosekund, där man aldrig har det så jobbigt men heller aldrig så roligt. 
 
Och på min bakgrundsbild på facebook står en mening nedklottrad med graffiti: "Everything must end". Samtidigt har jag idag ytterligare försjunkit i teorier om den potentiella femte dimensionen av vårt universum, som har den anmärkningsvärda egenskapen att allt går i cirklar: om man går tillräckligt långt kommer man tillbaka till där man började. 
 
 

på verklighetsflykt

Paris, filosofi, fysik Permalink0
Utanför fönstret växer medmänskligfientligheten som mögelsvampar i en bortglömd rödkålbit (självupplevt: check) men jag är avtrubbad, djupt försjunken i sökandet efter den femte dimensionen: likt bortdomnad försvinner jag i ett ändlöst myller av bran, strängar och kosmologiska konstanter beskrivna av avancerade transcendenta funktioner. Jag vill bara förstå, mina ögon stirrar stint på den ändlösa räcka tecken som framträder allt skarpare mot det vita pappret i takt med att mörkret faller, söker efter en förklaring, är det en illusion eller förstår jag allt mindre i takt med att mina försök rör sig allt närmre desperationens gräns? Jag var svindlande säker på att jag hade rätt, ett försvinnande kort ögonblick av eufori, ändå blev det fel till slut som jag anat men inte ville kännas vid. Denna fatala balansgång mellan förnuft och känsla, där den senare ofta orsakar den tidigares förfall: i min enfald hade jag tagit fel på en konvention, en allmänt rådande sanning, det jag trodde var positivt var i själva verket negativt. Men skönheten paralyserar mig, vetskapen om att något så här vackert uppenbarar sig mycket sällan driver mig att outtröttligt fortsätta. Är detta en drog, ett kaffefilter som effektivt fångar upp allt annat som annars pågår i huvudet och förvandlar det till harmlös sump? Inspirerad av liknelsen dränker jag min enfald i ännu en kopp kaffe, vissa bokstäver gör ondare än andra att se men det gör ingenting, jag fortsätter räkna alltmedan mina doktorandkollegor går hem en efter en, bonne soirée, jag svarar knappt, blod, svett och tårar, min blick fastnar för ett ögonblick på mina bjärt isglassfärgade skor. Dom är rätt nya, men för stora. 
 
Vissa saker lär man sig aldrig.
 
Varför denna ändlösa dragning till för stora skor? Denna text har uppenbarligen inget att utläsa mellan raderna men den skulle kunna appliceras på alla områden i mitt liv likt en Laplacian som verkar på en Besselfunktion. Skillnaden är att den liknelsen har egenvärde, det vete fan om denna text har. 
 
 

la vie et son omniprésent mélancolie

Paris, filosofi, fysik Permalink0
Jag gick hem från 10 timmar på min praktik där jag suttit instängd i ett bikramyogahett rum med ett gäng svettiga Sheldon Cooper-wannabes (nej jag skojade bara, de är bäst och jag är svettigast av oss alla!) och räknat på allmän relativitetsteori. Mina vanliga ständigt närvarande mer eller mindre djupa samhälls-/filosofi-/psykologianalystendenser har för tillfället fått ge vika för den ljuva och allsmäktiga fysiken. Även skrivandet har gått från något levande till något lika livlöst som en överkörd daggmask på regnvåt Parisboulevard, förlåt för det, jag kommer tillbaka snart. Svävande på ett rosa moln av den djupa intellektuella tillfredsställelse det innebär att gå ut från den asbestindränkta byggnaden med bedövande utsikt över Paris takåsar och monument tio gånger smartare än när jag gick in i densamma på morgonen sprang jag in på ett nytt Carrefour. Tisdagkväll, regnet hängde i luften, butiken låg öde och den där märkliga, flyktiga känslan av totalt lugn mitt i kaosmetropolen infann sig. De vanliga milslånga köerna var obefintliga och kassörskan nästan log. Och jag insåg att jag aldrig kommer att finna svar. Det som tidigare kändes svart eller vitt blir bara ett ändlöst komplext träd med fler och fler förgreningar, mer och mer inslingrade och svårtolkade, samtidigt var och en mindre betydelsefulla när livets trädkrona växer sig allt större. Och jag insåg att jag aldrig kommer att kunna bestämma mig för om jag skall leva i förakt inför människors omedvetenhet, mig själv i vanlig ordning inkluderad, eller likt Strindberg tycka synd om människan i sin hjälplöshet och naivitet. För när allt kommer omkring är en fysiker som läser en formel bara ett gäng atomer som studerar ett annat gäng atomer. 
 
Till top