linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

I miss you

Paris, filosofi, fysik Permalink0

Kära bloggen!

Jag har inte slutat skriva, tvärtom; jag håller på att växa ur dig, du är som en trång galonbyxa med hängslen och mina ögon trånar efter minutiöst sydda kostymer på Rue St Honoré, i blåblodsklassigt material vill jag klä mina ord.

Men jag har saknat dig så. Du är den enda som inte dömer. Bara med dig kan jag låta orden flöda fritt, och vet du vad? De vill så mycket! De har blivit så många och olika, likt har min verklighet blivit rikare; vad är ens skillnaden? Märkliga meningar dyker upp vid opassande tillfällen, tränger sig på, tar sig rätten att vara viktigare än jobb och träning och tankar och vardagsbeslut som huruvida jag skall dränka min lunchsallad med en eller två små påsar salt, de där minimala påsarna salt som jag tar ibland mer för att få känna på konsistensen än för den anskrämliga smakens skull; fingrarna glider över det pappret och anar saltkornens strävhet, de gnisslar mot varandra likt sand på en paradisstrand och sedan knäpper jag till den så att kornen lägger sig på dess botten, river av ett hörn, för ett ögonblick förväxlar jag känslan med att öppna paket och under en millisekund är det julafton. Sedan häller jag saltet över min slokande sallad och låtsas att det är en liten, liten påse knark bara för att det blir roligare så och jag skrattar för mig själv och mina kollegor stannar upp och tittar på mig och kanske kom det olägligt för någon medelålders man beklagade sig just över sin lika medelålders fru eller sina idag ovanligt snoriga barn eller om det var bilen vars prestanda var lite för 2014? Eller maten, var det den kanske, var den för salt? Mitt skratt övergår i en beklagande min som jag sköljer ner med mitt mineralvattnet, har fått för mig att det klorerade kranditot gör mig avtrubbad, samtalet fortsätter och meningarna kommer tillbaka likt en matinévisning i mitt inre. Jag tänker på hur jag kanske inte borde ha köpt järntillskott igår - med allt detta mineralvatten kanske jag rostar inuti?

Med passerkortet som en tapperhetsmedalj runt halsen återvänder jag till kontoret. Ett lätt regn strilar över oss, likt vore det vanliga hällregnet försiktigt pudrat genom en tesil. Tar en kopp inte så kravmärkt kaffe mer för sällskapet än för smaken, det är ju så här, de äter hellre lunch tillsammans även om det innebär två minuters prat och 58 minuters tystnad, som i Sverige skulle ha föregåtts av ordet "pinsam" men det finns ju inte här; de har bara en naturlig instinkt att röra sig i stim, en instinkt som rör mig någonstans på djupet, de bryr sig om även de som är konstiga.

Vi återgår till våra Matrix-liknande modeller av mikrokosmos under motorhuven. En strimma himmel utanför fönstret övergår långsamt från rosa till djupblå, filtreras genom det gula rumsskenet innan den når mina ögon; borde inte resultatet bli grönt? Ljudet från ett lågt flygande flygplan överröstar klimatanläggningens bakgrundsbrus för ett ögonblick, bleknar sedan mot horisonten.

Och jag vill så mycket, kanske för att min verklighet har blivit rikare.

postapokalyptisk kvällsprosa

best of bloggen, filosofi, fysik Permalink0
Natten faller över svenska huset och egentligen borde jag sova, men som alltid vaknar kreativiteten då det rationella somnat, blogginläggen haglar inte så tätt just nu men det är för att allt går så mycket snabbare här, ja rent bokstavligt talat!, för avståndet till jordens rotationsaxel är längre härifrån än i Sverige, och därför måste Paris snurra snabbare relativt världsrymden för att inte halka efter, trilla av jordens yta och ut i rymden, bam!, ett rymd-Paris med Eiffeltornet glittrande varje heltimme bland galaxer och svarta hål, svarta hål som Stephen Hawking kom på att det kanske visst går att utvinna information ifrån trots allt och om inte dessa gigantiska svarta lådornas svarta lådor är totalt hemliga så är inget hemligt. Och jag ser så mycket, alla sinnen är så skärpta hela tiden, allt är så mycket mer intensivt här, färgerna starkare trots att det varit gråmulet och regnat idag, regnet har ständigt hängt i luften men inte synts, precis som mannen i det kraftigt förälskade paret som sällskapade mig på RER:en till jobbet varje morgon. Varje morgon stod de där tätt ihopslingrade på stationen och väntade, åt varandra som medhavd frukost, vinglade med gemensamma steg ombord på tåget när det ankom, likt en halt häst med hans ryggsäck som en dum kamelpuckel som faktiskt var lite i vägen, de insåg knappt att sängens överkast förbytts mot smutsspäckat södergående pendeltåg. Jag såg hur deras hårfärger matchade, hennes varken korta eller långa bruna billigt-schamposköljda slingor gick nästan in i hans kortare franska frisyr där de stod ensamma mot världen, ingen hade någonsin känt som dom, de var nästan ganska fina tillsammans och tänk att han gillade henne fast hennes gröna converse var rätt slitna, fula, han verkade rätt tråkig, hade alltid gjort som alla förväntade sig och var varken för mycket eller för lite, en fransk svenne eller vad fan vet jag; en morgon var han iallafall borta och hon stod där själv på perrongen, övergiven, den fyrbenta hästen förbytt i en bambi på hal is, ja likt en omogen känguruunge hade världen placerat henne där, vilsen, de gröna conversen såg så sorgsna ut, de allvarliga bruna ögonen flackade osäkert, såg de inte lite rödgråtna ut? Och plötsligt tittade hon mig i ögonen igenkännande, log lite flyktigt en mikrosekund eller två, återfick sedan det förtvivlade uttrycket. Vad hade hänt med de andra två benen, varför var hästen numera ett skadskjutet rådjur? Jag ville nästan gå fram till henne, säga att det kommer att bli bra, men jag vet att det är en lögn, allting kommer inte alls bli bra för det enda vi kan göra i denna bisarra värld är att delta i en jättelik vadslagning om dess slut: mina ögon sveper över en animerad film över världens alla pågående konflikter, varför satsa pengar på att Bilbao skall förnedra Barcelona fotbollsmässigt när man kan satsa pengar på vilken konflikt som kommer att utradera mänskligheten först? Hundra euro på Daech! Eller kanske Syrien? I Indien verkar de ha en massa hemliga vapen också, spännande, eller kanske blir det snarare en vacker fusion med de svarta hålen, som ett enda stort wikileaks från det gigantiska svarta hål som huserar i Vintergatans mitt, fyra miljoner gånger tyngre än solen!, allt dirigerat av herr Hawking i sin rullstol, och plötsligt får vi veta allt om allt och dränks i informationsfloden för vi har inte hunnit organisera all data i det accelererande expanderande universum; kanske vore det ändå bäst om Paris saktade ned lite, gled ut i rymden och försvann. Amen. 

fem dimensioner är fler än fyra cylindrar

Allmänt, Paris, filosofi, fysik Permalink0
För drygt ett år sedan befann jag mig i Paris där jag gjorde ett stage (uttalas som sista stavelsen i mustasch) på universitet om extradimensioner i universum. Nu gör jag ett annat om en 4-cylindrig 1.6-liters turbomotor på Renault. Mitt universum har krympt från att bestå av just hela universum och mer därtill - allt som existerar - till något som man nästintill kan omfamna. Även om mycket mer än vad någon hade kunnat ana kan utspela sig under en motorhuv får det något diplomatiskt medges att det är mindre komplext än universum självt. 
 
Till min stora förtjusning har denna plötsliga reduktion av arbetsredskap resulterat i en trevlig uppdelning i hjärnan mellan objektivt och subjektivt. När den filosofiska delen befinner sig i viloläge i gassande dagsljus framför simuleringsprogram där bilmotorer bitvis byggs likt virtuella legokonstverk blir koncentrationen av kreativitet betydligt högre så fort jag är off duty: eftersom Paris är en magisk stad ser jag små historier överallt, om människor, möten, massakerade plastflaskskvarlevor i rännstenar, bortglömda champagnekorkar på Pont au Change - bron med det obetalbara namnet vars räcke jag brukar sitta på efter mina sena kvällslöprundor i väntan på bussen hem, med Eiffeltornet i ena ögonvrån och Notre Dame i den andra - och alla dessa skokartongsformade butiker och restauranger med oansenliga fasader och klaustrofobiska ingångar som sträcker sig långt in i byggnader, med fler vindlingar och vrår än en valhjärna, fulla av såväl historia som historier. Och mitt i allt står jag och det känns nästan som att hela staden kretsar kring mig, för evigt förundrad över dess förtrollande inverkan på mitt sinnestillstånd. 
 
Detta sagt är inte turbomotorer helt fria från poesi. Tusentals gånger per minut fylls de av molekyler som möts, det hettar till, exploderar för att ögonblicket senare separeras och försvinna ut ur motorn, i luften, till varsin ände av universum och alla dess extradimensioner. Men då kommer turbon in i bilden och håller kvar lite av hettan, för tillbaka den, det som alla trodde var över tänds på nytt igen, fast nu med nya molekyler inblandade. Kompostering i sportbilschassi. Godnatt. 
Till top