om rädsla (eller skillnaden mellan folk och folk)
Från mitt fönster kan jag genom mörkret och hällregnet skymta périphériquen. Périphériquen är en jättelik ringled som utgör en gräns mellan innerstan och förorten, la banlieue. Jag bor för att använda stockholmsvokabulär precis innanför tullarna. På rätt sida om gränsen. Ännu har jag inte vågat korsa périphériquen för att vandra omkring bland höghusen utanför Paris 20 arrondissement. Eller, jag har inte haft någon anledning, inte behövt.
I min iver att utforska tog jag spårvagnen förra veckan ända till ändhållplatsen. Ständigt ackompanjerad av min värdelösa planeringsförmåga hade jag ingen aning om var exakt ändhållplatsen låg, rent geografiskt, men jag fruktade att vi passerat périphériquen. Plötsligt insåg jag att jag skulle behöva vänta på den återvändande spårvagnen ensam, efter mörkrets inbrott, i förorten.
Jag blev rädd.
För vad? För vem? Jag vet inte. Någon minut senare anlände vagnen som skulle ta mig tillbaka till mina trygga kvarter. Det hela förflöt utan några som helst olägenheter.
Dagen efter befann jag mig på ändhållplatsen igen, för att jag behövde ta mig hem och metron kombinerat med trammen verkade vara det snabbaste alternativet. Då insåg jag att ändhållplatsen inte alls låg i förorten utan i 12:e arrondissementet, ett rätt tryggt område på behörigt avstånd från périphériquen. Gårdagens rädsla var som bortblåst och jag vågade lyfta blicken och titta mig omkring på mina väntande medresenärer. Helt vanliga parisare, jag tyckte mig nästan se att de log. Och husen, de klassiska vita med vackra smidesbalkonger. Välbekant och därmed ofarligt.
Jag läste i tidningen att 67% av fransmännen tycker att invandringen till Frankrike bör begränsas. Att 40% inte litar på personer från andra nationaliteter. Och jag upprördes över mina landsmäns människosyn. Tänk på de stackars invandrare som flyr vanförhållanden, till vårt välmående Europa. Hur kan man lida sådan brist på solidaritet att man vill neka dem en chans till ett nytt, bättre liv? Som så ofta smög sig det där trängande behovet av att dela med sig fram. Fram med iPhonen, klick, upp med en halvtaskig mobilbild över artikeln på Facebook. Se och upprörs, kamrater, över vad fransmännen tycker om invandrarna!
Och det kom en kommentar:
Känner du dig utanför då?
.
Självföraktet när det gick upp för mig att jag är en av dom. Dom andra. Ironin i att jag hade upprörts av empati för dem, invandrarna, utan att reflektera över att jag var precis lika mycket invandrare själv. Ännu en konkurrent för boende och jobb. Ännu en person att knuffas med i kollektivtrafiken. Ännu en hänförd nykomling som förpestar staden med sin okunnighet om dess struktur, sin enfald vars enda botemedel stavas mångårig erfarenhet och lokalkännedom, sitt skändande av det vackraste av språk genom att hänsynslöst blanda le och la, indikativ och konjunktiv, toppat med italienska eller engelska när orden inte räcker till.
Jag skulle vilja avsluta med att extrahera någon slags visdom ur detta. Med tillit till ert intellekt och er slutledningsförmåga lämnar jag istället ämnet här och nu för att titta på ett franskt youtube-klipp om kvantmekanik, och fundera över vilket café jag ska föreslå för morgondagens rendez-vous med min nya thailändska kompis. Jag får syn på min spegelbild och ser att det på min tröja står skrivet Replace fear of the unknown with curiosity. Ibland säger en tröja mer än tusen blogginlägg.