sydney vs paris eller om identitet
Jag fascineras av kontraster. Konformitet och monotoni tråkar ut mig, kanske är det därför jag rastlöst söker mig till storstäder likt svenskar till systemetkön 14.55 varje lördag. För att storstadslivet är min drog, kanske ett bot mot någon slags existentiell förvirring eller melankoli, vad vet jag. Jag attraheras av känslan av att ett äventyr börjar så fort jag går utanför dörren. Därför bodde jag i Sydney under nästan ett år (2011), därför bor jag numera i Paris, kanske på obestämd framtid. Jag känner väldigt väl hur bra de olika städerna kan ses som en förlängning av min personlighet som jag var då vs hur jag är nu. Sydney är glatt, öppet, med en touch av osofistikterat och naivt, förtjust i det amerikanska, saknar djupare kulturell förankring och är nog rätt ytligt. Sydney är ungt, oförstört och bekymmersfritt - jag tror bestämt att no worries är hela landets talspråk - och kanske den lyckligaste staden jag någonsin träffat på.
Inte Paris.
Paris är djupare, allvarligare, kallare. Ganska snabbt får man lära sig stadens slagord: orden méfiance och mépris som står i bjärt kontrast till Sydneys hakuna matata-dito (översättning: misstro respektive förakt). Paris är mer icke-intuitivt än kvantmekanik, enigmatiskt, men har också något helt oemotståndligt förföriskt över sig. Jag har nog aldrig varit på ett ställe som väcker så mycket känslor, uppmuntrar till kreativitet och inspirerar till livet i sig, dock icke utan en ständigt bakomliggande melankoli, kanske tronandes på minnet från fornstora dagar, eller bara en allmän leda inför de aldrig sinande turisthorder som trampar välkända stråk för att ta glättiga foton, utan något som helst intresse i stadens ändlösa djup. Parisarna jobbar hårt och stressar, samtidigt har kultur en mycket mer framträdande plats än i Sverige. Men mest av allt är staden andlöst vacker. Förundrad kan jag konstatera att det faktiskt spelar roll för mitt allmänna välbefinnande. Och jag fylls av någon slags svårbeskrivlig varm känsla när jag befinner mig i en stad där hälften av reklamaffischerna är tillägnade kulturella evenemang som konstutställningar och teaterföreställningar, och att jag fick gå runt i timmar för att hitta ett alldagligt olinjerat anteckningsblock - i tidningskioskerna fanns enbart skissblock för konstnärer.
Jag har så mycket att berätta för er att jag skulle kunna publicera 14 blogginlägg på rad, om euforin över att fynda ekologiska grönsaker på Lidl, fester på Champs Elysées, alla intressanta människor, universitetet och maratonuppladdningen (sprang hela 1 gång förra veckan), men med den fjärde dimensionen (tid) som begränsande faktor försöker jag att strukturera upp det hela och portionera ut det när ni minst anar det. Så stay tuned.
Kvällens visdomsord från dagens mycket intressanta utställning "The Happy Show" på Gaîté Lyrique.