linneasmemoarer.blogg.se

Skymningstimmen var slagen och ute var det fortfarande varmt à la karibisk strand, eller snarare en behagligt omslutande värme likt hade något svept in staden i den behagligaste av filtar som lånat sin färgskala av svensk sommarhimmel. Utmattad efter jobbet - jag vill inte tala om arbetslivet i Sverige vs Frankrike i termer av kulturkrockar, snarare två olika filer med lite olika komponenter bidragande till en behaglig åktur men avancerande ungefär lika snabbt - bestämde jag mig för att det var en alldeles förträfflig kväll för löpning. En aktivitet som blivit alltför förbisedd senaste tiden. Likt många andra nyanlända har jag fastnat i ett kaloristinnt rödgrått träsk av baguetter, ostar och rödvin. Inget ont som inte för något gott med sig dock; kombinationen ger en kolhydratsladdning värdig vilket maraton som helst och stegen, andningen, takten, synken kom oväntat lätt, nötta sulor med kräkgröna skosnören studsade över boulevarder och kryssade mellan bilar och bortglömda besöksmålsbroschyrer likt en redbulldopad känguru, och till slut kom jag som vanligt till vattnet. Jag dras till vatten. En än så länge obekräftad teori säger att om man är uppvuxen nära havet dras man tillbaka, likt nykläckta havssköldpaddors mekaniska masande mot la mer. Månaden gjorde sig påmind; med turistsäsongen i full prakt kunde jag lätt frustrerat konstatera att mina löparbanor användes som pilgrimsvägar av människohorder som skulle få tidigare nämnda havssköldpaddor att verka förflytta sig med nästintill ljusliknande hastigheter. Sedan speglades frustrationen i Seines klara vatten mot mig själv: varför ha bråttom? Och jag stannade upp, klättrade upp på ett broräcke och satte mig i Den lille havfruen-pose och blickade ut över allt det vackra, tänkte att om någon frågade skulle jag säga att jag ofta kom just och hit och satte mig just här för att det skulle harmonisera så fint med mystiken kring min person, trots att det var första gången. Men ingen frågade och plötsligt sköljde den över mig igen, den där känslan som bara uppstår här och bara vid väl valda tillfällen (som detta!); jag upplevde någon slags känsla av exklusivitet, av att det bara var jag och staden trots de hundratals personer som passerade två decimeter bakom min rygg, trots den mörka pråm med turister som passerade två meter under mina fötter; tyst gled den fram under bron likt en lömsk nilkrokodil och de många vita mobilskärmar som höjdes fick den att likna ett bräde fullt av oscillerande dominobrickor, kanske en symbol för att mycket i staden är ett spel, men falska känslor är också känslor, den artificiella intimiteten fick kvällen att kännas fulländad, en perfekt iscensatt film komplett med musik i form av ett svagt beat av tech house från nyinstallerade Paris plage (en bit av Miami längs Seines kajer) och ljussättning i världsklass av parisisk solnedgång. Att befinna sig i Paris är en rikedom som inte kan mätas i pengar.