a day in the life
Ikväll hände något sällsamt. Jag hade ett intimt ögonblick med den här staden, ett sådant där ögonblick då man övergår från att känna sig som en tillfällig besökare till ett mer permanent element. Efter en dag fylld av de mest fascinerande filosofiteorier över vårt universums existens kantat med två timmars franskakurs på kvällen på temat subjonctif, detta poetiska och för oss svensktalande icke-intuitiva modus av franskan - "subjonctif är drömmarnas språk" som läraren uttryckte det, gav jag mig ut på en kvällspromenad. Vid tiotiden hade jag gått till Boulevard San Michel, en av de största gatorna i stan, som låg stillsamt öde i duggregnet. Inte en turist syntes till, bara lite locals som hade något ärende denna tisdagskväll: en dam med en gigantisk gråspräcklig collie, en ung tjej med rosa löparskor, en kille i shorts och träningsväska, en gäspande försäljare som rättade till fruktlådorna på arabbutiken på hörnet, en herre med hatt och portfölj, två unga män och en tjej - nej vänta nu, hon log, de måste ha varit turister. Mer än halvtomma uteserveringar där enstaka sällskap satt och gestikulerade i det glödande skenet från infravärmen. Jardin de Luxembourg, tryggt bakom lås och bom efter mörkrets inbrott, Eiffeltornet gnistrandes i fjärran på andra sidan träden. Plötsligt befann jag mig på ett stort upplyst torg, de omgivande husen trånade vita och pampiga, en utsmyckad byggnad med romerska statyer - helt ensam mitt i allt det storslagna.
Först tycktes staden mig ofrivilligt övergiven. Jag fick känslan av att trösta en vän som just blivit dumpad av sitt livs kärlek, men sedan insåg jag att ett sällsamt lugn låg över den - ja nästan någon slags värmande trygghet mitt i den av lätt strilande underkylt regn präglade tisdagskvällen. Om jag skelade lite med ögonen så att jag såg två torn var känslan plötsligt inte helt olik självaste Uppsala under liknande premisser. En sällsynt glimt av en mindre kaotisk vardag mitt i niomiljonersstaden. Sedan tog jag RER-tåget hem. Om Seine är stadens tunntarm så är RER:en dess ändtarm, helt klart av lukten att döma, ytterligare indicier lämnar jag osagda. Dock en välsmord sådan - jag behövde bara hålla andan i sju minuter för att ta mig hem från stadens mycket centrala delar.
I svenska huset är det så tyst att jag nästan kan höra mitt tinnitus så när som på ett avlägset brus från périphériquen. Om man fantiserar lite låter det nästan som havet.