linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

hellre vedhuggare i paris än VD i pajala

Allmänt Permalink0
Oavsett antalet euro på fickan är det en enorm rikedom att befinna sig i Paris. Att åka metro är som att resa förbi flera miniatyrvärldar, där varje station som passeras genom fönstret blir ett terrarium fullt av människor, ett tittskåp som tar en ögonblicksbild av världens mest intellektuella och dekadenta stad. Överallt utspelar sig små kortfilmsnuttar för att sedan förbytas i någon enstaka minuts mörker - stationerna haglar tätare än svettdropparna på ett bikram yoga-pass - innan nästa tar vid, ständigt med nya huvudkaraktärer och statister. Förutom allt det extraordinära, miljardärsfesterna i lägenheter stora som en mindre svensk by, champagnen som gnistrar och i natten ser ut som flytande form av det varma gulorangea gatulyktskenet, undangömda mikroskopiska barer med olivoljespetsade cocktails och andlösa vyer från eiffeltorn och skyskrapor är det allt där emellan, det dagliga livet som jag har saknat så att det gjort ont, och där utgör metronätet blodsystemet i vardagslivsorganismen eller kanske snarare lymfsystemet med dess ständiga svängningar: ibland tar det stopp, svullnar upp, irriterat, metron är överfull och man har händerna fulla av kassar och benen är maratontrötta och vill hem, nu, någon ställer sig lite för nära, med flit?, för att i nästa stund lösas upp och flyta på igen: mina fötter når dess underjordiska plattform i samma ögonblick som tåget bromsar in i vacker harmoni. Och utan lymfsystem ingen rörelse, inget liv. Men kärlek kan som bekant göra ont: mitt eget lymfsystem flyter inte lika vackert som Paris dito: chockombytet från dödstråkiga men kliniskt bakteriefria cykelturer till mer eller mindre frivilliga omfamningar av världens alla människor i lokaltrafik där att hosta i armvecket ses som en onödig ansträngning - alla är ändå sjuka jämt - har liksom förra gången brutit ned mitt immunförsvar av stål men denna gång direkt tagit mitt hjärta med sig. Paris, du är utmattande men bjuder på en eufori som får mig att glömma sömn och mat och bara vilja vandra gata upp och ned, uppleva och återuppleva, prata med folk bakom korintbruna ögon och blickar som inte viker bort, bjudas på överraskningar runt varje hörn: kvartersloppisar där Hermèssjalar med målningar mer elaborerade än freskerna i Notre Dame reas ut i kvalité som får kashmir att kännas som stickiga raggsockar, hundratals rullskridskoåkare som rullar ut över boulevarderna som pärlor över ett golv och framförallt det ständigt skiftande ljuset, ljuden, kärleken och människorna. Je t'aime. 
Till top