linneasmemoarer.blogg.se

Skrivandet är min ständiga passion men ibland fastnar orden, behöver tid på sig för att komma ut som utsökt vin snarare än sötsliskig druvjuice. Mer konkret - hur formulerar man i ord när det hänt fler saker på tre veckor än på ett helt år? Efter tre veckor av äventyr och tre dagar som praktikant på Renault har jag historier att berätta, insikter som håller på att formas, ett ordförråd som expanderar snabbare än universum självt (nåja nästan). Med lätthet kan jag nu beskriva ord som kamaxel och vevaxel (jag erkänner: det sistnämnda google translate:ade jag från franska till svenska) på franska men kan fortfarande glo som en korkad hackspett när någon slänger sig med slanguttryck för ord som "pengar" eller "tjej". Därför spenderar jag mina kvällar med att desperat finkamma internet efter ord som skall tillåta mig att uttrycka min finstämda balans mellan geek och cool något bättre, bara för att sedan inte våga använda dem. Att använda ett visst uttryck som man aldrig hört någon säga känns som att klä sig med godtyckligt valda kläder i en nedsläckt secondhandaffär: även om hemsidan eller expediten ger grönt ljus litar jag inte på det förrän jag får se mig själv i spegeln, förrän jag får höra någon som jag kan spegla mig i använda uttrycket; annars riskerar jag att både låta som och se ut som en blandning mellan Lady Gaga, Sheldon Cooper och en förrymd anstaltsanhängare. Vilket kan bli jättebra eller inte så bra. Min franska är med andra ord ytterst ojämn för tillfället - det känns som att jag är ett märkligt derivat från yttre rymden som har landat på jorden och nu lever livet i fel ordning; börjat med att vara vuxen och jobba för att successivt lära mig ord som en treåring med lätthet behärskar. Men så har jag aldrig varit särskilt bra på det där med timing. 

 

Jag älskar franska för att det är för språk vad fysik är för vetenskap: något nästintill allsmäktigt, vackert, magiskt, mångfacetterat, ständigt utvidgandes och därmed omöjligt att tröttna på. Det har otroligt många lager som vart och ett är ett nästintill självständigt språk, liksom hur kvantmekanik ju är något annat än elektromagnetism även om de hänger ihop, nuddar varandra likt fingertopparna i Adams skapelse i Sixtinska kapellet; allt från ytterst formell myndighetsfranska och filosofisk voltairisk 1500-talskitschinspirerad dito via den stela och rätt tråkiga (därav uppfattningen om den franska arrogansen?) skolboksfranska som jag själv intet ont anande dök upp med i bakfickan i Paris vid förra årets gryning, till den levande vardagsfranska som jag så dyrt åtrår, präglad av slanguttryck från argot och baklängesspråket verlan. För att inte tala om alla sidogångar med fackuttryck varav jag nu behärskar den bilrelaterade vokabulären någorlunda.

 

Detta tillsammans med alla småord och ljud som knappt är ord: jag insåg idag när min handledare förklarade hur trycket varierar i motorns inlopp jämfört med avgasröret att jag utstötte ett mycket svenskt "ahaa!" när jag förstod, och började omedelbart fundera på dess franska motsvarighet. Efter lite kvällslöpning kom jag fram till att det inte existerar: fransmän skulle aldrig nedlåta sig till att först visa sitt ovetande, sedan uttrycka att de nått förståelse med hjälp av någon annan. Fransmän vet allt, alltid. Därför existerar inte det uppskattande "ahaa!". Däremot det motsatta, något mer nedlåtande "bah" som kan slängas in för att visa att motparten sagt något självklart intill dumhetens gräns.

 

Men det jag gillar mest är nog alla bildliga uttryck, varav jag fastnade för verbet poireauter igår. Poireau betyder purjolök och verbet poireauter betyder att vänta. För innan purjolökarna blir skördade, bryskt nedslängda i en lastbil, exponerade i Lidls anskrämliga lysrörssken och hackade tillsammans med franska lamm eller puylinser i en gryta kan de - liksom min skrivarförmåga - inte göra något annat än att vänta.