la vie en rose
Trots de blotta 2.5 timmarnas flygtid från Sverige skiljer sig den franska mentaliteten från den svenska likt bowlingklot från pingisbollar. Paris må vara en stad med högt tempo där folk jobbar jämt, sjutimmarsarbetsdagarna till trots. Ändå prioriteras ofta känsla över förnuft. Rödvin över utspädd måltidsdryck. Opastöriserad ost över ängsligt upphettad - lite fler bakterier, mycket mer smak. Sena kvällar bland vänner i varma orangea gränder istället för ensamma tidiga hemmaditon trots samma morgonmöte klockan nio dagen därpå. Spontaniteten är lika frekvent som antalet nybakade baguetter: en måndagkväll efter 21 hör tre personer av sig och vill ses över ett glas vin, här, nu, varför inte?. Och den där beryktade servicen som kanske inte är den objektivt bästa, men som speglar livsstilen perfekt: jag står i kassan med min (svenska Oatly!) havremjölk och mina tomater och skall betala, mannen i kassan sade förvisso artigt bonjour när jag kom in i butiken men nu sitter han en meter framför mig djupt försjunken i en artikel i Le Monde, kanske om landets expresident Sarkozy som jämfört flyktingströmmar till Europa med läckande vattenledningar, kanske om den väntade värmeböljan, 40 grader idag!, fast jag uppenbarligen vill betala. Tio sekunder passerar, jag harklar mig lite, och efter ytterligare tio är han klar, viker prydligt ihop tidningen och skrider till handling, utan minsta tecken på stress. Jag betalar och får ett glatt bonne journée! när jag går ut. På fester och tillställningar byts facebook och nummer till höger och vänster, om jag känner dig eller inte spelar ingen roll, här är okända människor intressanta snarare än farliga, här är jag très jolie trots mina något imperfekta tänder, allt med en bakomliggande skugga av drama och ökad konkurrens, här spelar alla mycket mer och karaktärerna består i första hand av könsroller vare sig man vill det eller ej, men allt känns ändå på något sätt mer levande, dynamiskt, intressant, Paris verkar som en projektor som förstärker allt jag känner, vill bry mig mer och mindre på samma gång, den ständigt närvarande värmen gör att båda muskler och tankar slappnar av på ett annat sätt och plötsligt känns allt möjligt, gnistrande likt gevärspiporna på de otaliga vakterna överallt, eller den guldglänsande kupolen på Sorbonne. För att citera en vän som tittade på mig med samma allvar som ett barn som just insett att jultomten inte finns(?): Paris har mer koncentrerad magi än något annat ställe i världen.