en råtta bland guldfiskarna
Livet i Paris är en film och mitt i allt som flödar, må det vara avgaser i turbomotorer, människor in och ut ur ens liv, rosévin vars nyans nästan sammansmälter med det varma natriumorangea gatlyktsskenet, de otaliga RER-tåg (= pendeltåg) som varje dag förflyttar miljoner(!) svettiga turister, arbetare och gangstrar genom staden är det svårt att komma in i det mycket speciella känsloläge där även orden flödar fritt: de gömmer sig likt råttan som bor i japanska huset mittemot mig och varje morgon tar en simtur i guldfiskdammen. När jag kommer springande genom stigen i den lilla trädgården - ständigt sen till tåget för att livet kommit emellan - skyndar den skyldigt upp ur dammen och prasslar sig in under de stora ormbunksliknande gröna växter som kantar densamma. Först trodde jag att det var en engångsföreteelse men då historien upprepat sig varje morgon senaste veckan börjar jag tro att den lurige gnagaren har satt simturen i system. En råtta bland guldfiskarna, vars livsmelankoli består i att den har svans och inte kan andas under vatten; till slut går det inte att låtsas utan den måste upp och hämta andan, skådespelet är över och den får förtvivlat inse att den inte är en vacker skimrande önskvärd damminvånare som besökare till det något malplacerade japaninspirerade palatset med anor från sen 1920-tal kan beundra, utan istället föremål för avsky med sin långa nakna svans och något åsneliknande uppsyn. Eller kanske försöker den desperat att komma fiskarna in på skinnet, bli en i gänget, om den solar sin svans blir den nästan guldfiskorange!, men misslyckas ständigt; det kan inte vara lätt att försöka bli vän med någon med tre sekunders minne så allt den får är blickar av oigenkännande, blir bemött som en främling i sin egen damm. Eller kanske har jag tolkat situationen helt fel, kanske är det bara en nöjd råtta som är ute och simmar i en guldfiskdamm; det skulle snarare höra till vanligheterna i staden där vi går på födelsedagsfester för bankrånare och festfixartvillingar i hemliga hotellträdgårdar där visst Karl Lagerfeld åt middag kvällen innan, 40-gradig värme orsakar strömavbrott mitt i natten och jag hamnar bakom ett piano på en parisisk nattklubb och spelar likt morgondagen icke existerade - en timme går innan strömmen återkommer och min syster åter kan ta över musiken från DJ-båset - eller agerar birollsinnehavare i en fransk dokumentärserie (om nämnda syster i egenskap av DJ) med självaste Eiffeltornet som bakgrund, inser att jag har betat igenom 400 sidor om turbomotorer på franska, att min mentala franskordbok numera består av argot och motortermer men att jag glömt hur man böjer "att vara" i ni-formen, de sidorna har bleknat, måste hinna fylla i bläcket innan det försvinner för alltid, allt är fantastiskt förgängligt i denna stad, allt är starkare, intensivare, mer levande; ja livet i Paris är en film, en galen mix av alla genrer med undertexter i all världens språk, och någonstans mitt i allt kaos kanske någon slags ordning föds, orden börjar knäcka sin kokong och pröva sina vingar igen, flaxar något svajande i början men är snart redo att flyga ut i dagsljuset mer färgglada och levande än någonsin, likt hur guldfiskarna i dammen visserligen må vara i tryggt sällskap i sin flock medan den nybadade råttan har hela Paris framför sina klor.