linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

på promenad

Allmänt, Paris, best of bloggen, filosofi Permalink0
Det är lördag och jag befinner mig i det där sällsamma tillståndet av perfekt harmoni mellan trötthet, korrekt kalibrerad koffeindos och den där sortens melankoli som finns i Paris, som är snarare behaglig än obehaglig. Turisthordernas fäktande selfiepinnar och till bristningsgränsen fyllda shoppingkassar känns som ett behagligt vitt brus istället för vapen att väja för där jag andäktigt skrider fram som en vålnad i bakgrunden på deras semesterbilder, genom deras semester som är min vardag. Den guldskimrande Operan tornar upp sig som ett sagoslott i smogen, tvärs över gatan fladdrar en enorm röd flagga med texten "Opera Garnier" på som är halvt sönderriven; för ett ögonblick är jag övertygad om att en jättelik drake flugit över staden under natten och sprutat eld på den. Ett färggrant höstlöv som uppenbarligen dött en för tidig död fastnar mot min nya vita sneaker och plötsligt avbryts välbehaget av ett lätt illamående, kanske på grund av det eller de extrema mängder avgaser som gör varannan parisisk sjuåring beroende av astmainhalatorer, kanske på grund av tröttheten när jag googlade djuret "pilgrimsmussla" och fick förslagen "steka pilgrimsmusslor" och "tillaga pilgrimsmusslor". Väpnade soldater går förbi, någon sa att det sker flera attentatförsök här per vecka, Paris har blivit en växande matta som allt mer skräp sopas in under. Denna mänsklighetens tendens att förstöra och förgöra, varför tilltalar den inte mig som alla andra?, har jag någon slags defekt? sjukdom? är jag kanske ett helgon? Eller har jag bara haft tur? Är jag en massmördare i yogakläder, som under andra omständigheter hade byggt nervbanor med rätt att döda?
 
Vandringen fortsätter förbi bedårande blomsterkreationer på smidesjärnsbalkonger mot vita fasader, hela Paris är en brud på sitt eget bröllop!, allt är fest, trots ovälkomna händer i metron: sånt som händer, skyll dig själv som är tjej, eller pilgrimsmussla, djungelns lag är lika naturlig som mangokroppssmör från BodyShop eller att ifrågasätta ifrågasättande i sig. Fyrsiffriga eurosummor knappas in i kassan framför mig på Lafayette, jag tittar på de billiga plastörhängena i min hand tillverkade i bortre Asien för en lön som får SMIC (fransmännens minimilön) att anta företagsledarfallskärmsaktiga proportioner. Utanför sitter en ensam man på en bänk med trasiga skor och hår som ser ut att vara indränkt i kokosfett. Åt andra hållet bländas jag av lacken från nya exklusiva skor, la classe, och schampoflaskor nog att tvätta Irlands alla får och mer därtill. Skevheten stressar mig, ingenjörssinnet vill jämna ut, optimera, hela världen är så skevt byggd, kan den inte bara vara en turbomotor?!, vartenda andetag jag tar skadar någon annan, konkurrensen tröttar ut, vill bara bo på en strand och äta kokosnötter och leva i harmoni med hela fucking universum men då slår det mig att jag behöver en nötknäckare, jag måste köpa den, höjer musiken för att den är elektronisk och kanske kan dirigera om mina hjärnceller att inte tänka så mycket, vagga in mig i en falsk trygghet, det fungerar ju för alla andra!
 
Och se där, samvetet tröttnar för denna gång och jag går ut i friska luften, köper en Starbuckslatte, det gör inget, allt är ändå kört och jag tar lite kanel på för att dölja bismaken, går vidare med mina numera smutsiga sneakers och funderar över ondska, godhet och varför de har stavat mitt namn fel på sojalatten.  
 
Till top