linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

koka soppa på en spik

Allmänt Permalink0
Bloggen har återigen förpassats i dvala, men så befinner jag mig på en uteservering kant i kant med en farligt svartglittrande Seine, musik som varken är för intensiv eller för intetsägande, utan alkohol i kroppen: jag var egentligen utmattad efter ännu en vecka full med ihärdiga försök att förstå hur turbomotorn vi jobbar på ska fungera så optimalt som möjligt. Och allt är motorer. Gatubrunnar blir till turbiner och bropelarna till min bro Pont au Change är inget annat än en avgasfördelare, den som leder luften i fyra asymmetriska rör från atmosfären till förbränningskamrarna; jag tar in bilmodeller och läser på baksidan de jag passerar, fnyser lätt föraktfullt åt beteckningen 2.2L, vet de inte att downsizing är hetare än size 0 någonsin var?, stannar lite för länge invid den blankskimrande vita Porschen som varje kväll står parkerad utanför kebabhaket mittemot mitt hem, dess ägare uppenbarligen förpassad till en livslång diet på flottdrypande frites för att ha råd att förse sitt fordon med fördelaktiga fraktioner bränsle, kanske en tolftedel av motsvarande mängd luft som sedan krockar i förbränningskammaren och likt popcorn blir det några oförbrända molekyljävlar kvar, ingenting kan någonsin vara perfekt, de åker ut i atmosfären som giftgaser och ger försurat regn som spräcker äggskal för havsörnar och får flertalet fransyskor att svära över förstörda frisyrer - ingen gillar försurat regn men jag skall optimera bort de där gifterna! På måndag! Vart var jag? Jag befann mig på en uteservering kant i kant med en farligt svartglittrande Seine, där fanns musik som varken var för intensiv eller för intetsägande, utan alkohol i kroppen, alldeles nyss: jag var egentligen utmattad efter ännu en vecka full med ihärdiga försöka att skriva, men orden satt fast, jag var för trött, tills jag hamnade bredvid en fransman som jobbade som fotograf och grafisk designer. Han sa: tröttheten är som en drog. Du skall skriva när du är trött. Nä, lyssna inte på mig. Men där hade jag redan slutat lyssna, sade snabbt adjö till sällskapet och sprang i mina nya än så länge kritvita sneakers till metron, oskuldsfulla vita skor mot smutsbrun mark, ännu inte svärtade av staden som egentligen inte är skapad för att bo i men som vi bor i ändå, i ett hav av apelsinfärgat gatlyktsken omgivet av ett varmt mörker. Jag ville skriva skriva skriva och hade tusen idéer men nu blev det 18 rader om ingenting istället. Godnatt. 
Till top