jag ska bara glömma
Ibland slutar min mobiltelefon att fungera. Kanske på grund av den ljuva värmeböljan, de mindre ljuva luftföroreningarna som gör luften tung som en norrbottnisk paltsmet eller kvantmekaniska fenomen som får strömmen att kortslutas. Vad vet jag, som frivilligt flyttat till en stad som gör mig sjuk av något så fundamentalt som att andas. Detta får vägas mot den mentala sjukdomskänsla som uppstår av brist på intryck, av den likformighet här lika fjärran som hushållsost. Allting är relativt utom ljusets hastighet i vakuum, glöm inte det! Så även minnet. När mobilen låser sig och trots allt mer desperata tryckningar mot dess livströtta glas med en bakteriehärd rikare än ett reningsverk stiger desperationen, svettpärlorna dyker upp i pannan och på många andra ställen och i olusten tänker jag att jag måste verkligen köpa en ny, måste måste måste, såhär kan jag ju inte ha det!, jag är värd bättre, den får mig att må dåligt när den gör såhär mot mig, jag måste lämna den bakom mig i högen av elektronikskrot numera hög som två Mount Everest (källa: min fantasi). Men så - plötsligt - fungerar den igen, gör som jag vill; lättnaden återfinner sig och vällusten, tacksamheten över att det funkar är kanske ännu starkare än innan, precis som att löpning är beroendeframkallande för att efter smärtan av varje utsliten muskelfiber blir njutningen av att vila än starkare, normalläget flyttas upp några snäpp på njutningsskalan, den hade inte svikit mig för gott, kommer alltid tillbaka precis då jag är på väg att ge upp. Och borta är all ångest, ovisshet, förtvivlan; det fungerar ju bra nu, jag kan återigen sms:a och få svar, jag blir en guldfisk och glömmer hur det kändes ögonblicket innan, ordningen är återställd även om jag någonstans inom mig har en oro gnagande likt en utsvulten sork som säger att ingenting är säkert, vilken mikrosekund som helst kan det hända igen, att den låser sig, radio silence, en stor del av mitt (digitala) liv låser sig. Men solen skimrar till bakom molnen och allt är bra, jag har redan glömt, en stråle reflekteras mot skärmen och sticker till i ögonen, bländar mig, en kort påminnelse om hur välbehag kan vändas till obehag på ett ögonblick. Teknik, jag är maktlös under dig, blott en marionettdocka vars känslor styrs av trådar vävda av dina nycker och infall.
Ja, ibland slutar min mobiltelefon att fungera och jag kan dra en lättnadens suck, för det får mig att lyfta blicken i en stad där endast 15% använder sina smartphones mer än 2 timmar per dag mot 55% i Sverige, det säger en del om skillnaden mänsklig interaktion!, det ger mig hopp och mobilen skaver mot benet där den ligger i fickan; om den är där för att den inte fungerar eller för att jag blir mer och mer fransk för varje dag som går har jag kanske glömt.