sagan om skålens återkomst (eller livets change management)
Häromdagen stod jag med en banan och en kiwi i näven och letade efter den lila skålen i köket. Jag irriterade mig över att den inte fanns någonstans. Fruktsalladfrustrationen var ett faktum och jag funderade över vem av mina kära korridorskamrater som hade lagt vantarna på detta till synes oansenliga men för ändamålet oumbärliga kärl. Övervägde även att CSI:a köket för att utreda vem som befunnit sig där senast och därmed kunde ses som huvudmisstänkt.
Tills jag kom på att den skyldige var jag. Längst ned, på min kylskåpsmässiga jumboplats, i den vanliga trevliga häxbrygden av vätskor med oklart innehåll som droppat ned från ovanstående hyllor och mitt egna käk, stod den lila skålen.
Och det slog mig återigen hur svårt det skall vara att rannsaka sig själv. Hur det likt självförtroende och ekologiska jordgubbar är färskvara. Hur det är en process precis som livets alla andra beståndsdelar, som ständigt måste underhållas för att inte stagnera. Hur alla delar i livet kan ses som separata löpband som man aktivt måste springa framåt på för att inte åka bakåt. För övrigt en metafor fullt applicerbar på mitt eget liv: för fyra veckor sedan sprang jag 42 kilometer, idag tycktes tre mig övermäktigt - men nu kan jag å andra sidan rabbla ångbildningsentalpier baklänges i sömnen (nåja nästan).
Men livet är så mångfacetterat, och ingen kan springa på sitt livs alla löpband på samma gång, vilket gör perfektion till en utopi. Är vi lindansare, ständigt hanterandes den hårfina balansgången mellan att leva i konstant otillfredsställelse för den uteblivna perfektionen, gång på gång fallandes i mörkret, och visionen att efter otaliga försök ta sig hela vägen, i strålkastarljusets sken, till publikens jubel? Eller är vi marionettdockor, regisserade att omedvetet välja enligt någon annans önskemål?
I vilket fall måste vi ständigt prioritera och fokusera på vissa områden, med den oundvikliga konsekvensen att vi gör regression på de som befinner sig i tillfälligt viloläge: förhoppningsvis inte tillräckligt länge för att ramla av det löpbandet i en förödmjukad hög på livets svettfläckiga gymgolv. Liksom på gymmet finns det alltid någon som ser en falla, men förhoppningsvis också hjälper en upp.
Ja livet kan te sig lätt överväldigande när alla löpband rullar på, allt snabbare, allt fler, men jag är glad för att jag har återupptäckt 0.5-stift! Efter alldeles för många formler nedskrivna begav jag mig, med skrivkramp och bokstäver dansandes framför ögonen (fransk fysik är härligt sifferfri, jag ogillar siffror), till bokhandeln i jakt på nya stift. Av gammal vana greppade jag mekaniskt en ask 0.7-stift, dessa svennar transformerade till blyerts, reklampennornas alltför snabbt sinande svärtande ryggrad. På lågstadiet fick jag höra att jag skriver hårt(?): kanske är det därför jag fastnat i 0.7-träsket. Döm om min förvåning när jag i kassakön upptäckte att jag av misstag fått en ask 0.5-stift! Snabbt förträngde jag min inbyggda fysikeraversion mot ödet: detta var onekligen den högre skrivdonsmaktens, om någon sådan må existera, yttersta vilja. Upprymd hämtade jag en tillhörande 0.5-stiftpenna. Och min handstil förändrades, plötsligt blev allt så mycket vackrare: jag kunde se något vackert även i det som blivit fel och måste suddas ut.