linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

la vie et son omniprésent mélancolie

Paris, filosofi, fysik Permalink0
Jag gick hem från 10 timmar på min praktik där jag suttit instängd i ett bikramyogahett rum med ett gäng svettiga Sheldon Cooper-wannabes (nej jag skojade bara, de är bäst och jag är svettigast av oss alla!) och räknat på allmän relativitetsteori. Mina vanliga ständigt närvarande mer eller mindre djupa samhälls-/filosofi-/psykologianalystendenser har för tillfället fått ge vika för den ljuva och allsmäktiga fysiken. Även skrivandet har gått från något levande till något lika livlöst som en överkörd daggmask på regnvåt Parisboulevard, förlåt för det, jag kommer tillbaka snart. Svävande på ett rosa moln av den djupa intellektuella tillfredsställelse det innebär att gå ut från den asbestindränkta byggnaden med bedövande utsikt över Paris takåsar och monument tio gånger smartare än när jag gick in i densamma på morgonen sprang jag in på ett nytt Carrefour. Tisdagkväll, regnet hängde i luften, butiken låg öde och den där märkliga, flyktiga känslan av totalt lugn mitt i kaosmetropolen infann sig. De vanliga milslånga köerna var obefintliga och kassörskan nästan log. Och jag insåg att jag aldrig kommer att finna svar. Det som tidigare kändes svart eller vitt blir bara ett ändlöst komplext träd med fler och fler förgreningar, mer och mer inslingrade och svårtolkade, samtidigt var och en mindre betydelsefulla när livets trädkrona växer sig allt större. Och jag insåg att jag aldrig kommer att kunna bestämma mig för om jag skall leva i förakt inför människors omedvetenhet, mig själv i vanlig ordning inkluderad, eller likt Strindberg tycka synd om människan i sin hjälplöshet och naivitet. För när allt kommer omkring är en fysiker som läser en formel bara ett gäng atomer som studerar ett annat gäng atomer. 
 
Till top