skyltar
I Paris finns många skyltar i syfte att uppmana dess invånare till ett visst beteende. Många fler än i Sverige. Något slags omyndigförklarande av befolkningen från myndigheternas sida, eller ett nödvändigt ont i denna till bristningsgränsen fyllda fastlagsbulleformade främsta franska stad? Har någon utrett huruvida de har önskad verkan? Mina favoriter är den skylt som pryder ingången till parker: Pelouse en ripose hivernal, "Gräsmatta i vintervila", en fras värdig att betitla vilket lyrikverk som helst, samt Ne pas descendre sur la voie sans y être invité par un responsable. Den senare är nog min favorit. Den återfinns på metro- och tågstationer och kan fritt översättas till "Beträd ej spåren utan att ha bjudits in av en ansvarig". Eftersom jag gillar att tänka har jag funderat en hel del på vilken form denna inbjudan skulle kunna tänkas anta. Min livliga fantasi till trots har jag svårt att se framför mig hur jag står och väntar på RER:en en gråmulen tisdagsmorgon och så kommer en kort medarbetare från RATP (=Paris motsvarighet till SL) fram till mig och säger "Mademoiselle, vill du ta en promenad på spåren?" Och så tänker jag att you only live once och jag lämnar min halvtrasiga ryggsäck med böckerna i termodynamik på perrongen och beträder spåren. Den korte medarbetaren från RATP går före iklädd sin mörkblå jacka med den omisskännliga loggan, en turkos cirkel genomkorsad av en kurva som kan tolkas antingen som ett ansikte i profil eller som floden Seine, alltefter betraktarens öga, och jag tänker att visst är det märkligt att fransmännen, som ständigt beskylls för att vara oorganiserade, byråkratiska pappersälskare med total brist på effektivitet, har en lokaltrafik som fungerar i det närmaste prickfritt? Sällan behöver jag vänta längre än två minuter på ett tunnelbanetåg oavsett tid på dygnet. Minsta försening meddelas omedelbart i högtalarna tillsammans med dess orsak och en ursäkt. Busschaufförerna är dessutom mycket trevligare än många andra kategorier tillhörande den vida servicebranschen i denna stad, detta trots att en stor del av det franska temperamentet återspeglas i trafiksituationen och jag vill inte veta hur många hjärtattacker och andra cirkulationsproblem som orsakats av andra slags cirkulationsproblem, det vill säga trafikrelaterade. Jag promenerar längs med spåret in i en tunnel och tänker att frågan kanske får sitt svar här och nu. Vi vandrar vidare över mjukt gräs, under de mosstäckta tegelstenar som utgör denna märkliga viadukt. RATP-medarbetaren vänder sig mot mig med en lykta i handen och plötsligt befinner vi oss till ingången till den femte dimensionen, och jag tänker att vilken tur att den där skylten fanns som sa mig att jag inte skulle beträda spåren utan inbjudan av RATP-medarbetaren, jag kanske hade gått fel och hamnat i något sunkigt renhållningsrum istället där de förvarar avfall och smutsiga kläder. Men nu står vi till porten till den femte dimensionen och RATP-medarbetaren säger att jag behöver bara dra mitt metrokort för att komma in, då slår det mig att det fortfarande ligger i min ryggsäck som jag lämnade kvar på perrongen, och när jag springer tillbaka är hela perrongen avspärrad på grund av "coulis suspect", misstänkt paket (ett scenario som inträffar flera gånger i veckan på grund av rädsla inför okända ryggsäckar/terrorister). Så där står jag, ensam på en avspärrad perrong utan möjlighet att vare sig återvända till den femte dimensionen eller ackompanjera min franskitalienska klasskompis på lektionen i termodynamik. Plötsligt inser jag varför. Jag bröt mot skylten "Pelouse en ripose hivernal" ackompanjerad av en överkorsad fot som manade mig till att inte beträda gräset inne i tågtunneln, att inte störa det i dess vintervila. Vid närmare eftertanke kanske skyltarna fyller en funktion trots allt.