linneasmemoarer.blogg.se

"Om du går runt så där så får du skylla dig själv om du blir våldtagen". 

 

Jag vill bara ha roligt. Jag vill gå ut och festa och leva ett sorglöst liv. Denna dag är jag glad, för jag har lärt mig så många nya ekvationer och sprungit ett långpass, ett av de första på väldigt länge. Enda molnet på en annars solklar himmel, 20 grader varmt är det också!, är att min externa hårddisk inte fungerar så jag googlar upp en reparatör och sätter mig på spårvagnen dit. Körsbärsträden blommar för fullt, jag tycker nästan att parisarna ler och jag är på riktigt bra humör. Har på mig högklackat för första gången på länge. Jag har slutat ha det på skolan. Intalar mig att det är för att det är bekvämare med platta skor, att jag får otaliga blickar är ett objektivt faktum men att jag får nedlåtande, hånfulla blickar som får det att knyta sig i magen slår jag bort, jag är inte här för att döma, jag försöker vara mer oberoende än SVT och Pricerunner tillsammans, även om jag själv är måltavlan, försöker med tilltagande desperation att agera ett filter som separerar objektiva fakta från det där svårdefinierade som kallas känslor, en vaskpanna som inte gör skillnad på guldkorn och sand, även om hela Paris sakteligen förvandlas till en stor sandhög inför mina ögon medan guldkornen glimmar med sin frånvaro. Men idag är jag glad, jag vill bara ha roligt. Kliver av spårvagnen för att gå till reparatören med min hårddisk. Lite för hög musik i öronen. Plötsligt förnimmar jag att någon säger något åt mig. En äldre dam. Vi passerar varandra, musiken tystnar tvärt och jag vänder mig om. 

 

"Så där kan du inte se ut."

 

Hjärtat börjar slå snabbare, andhämtningen blir kort, jag vill fly men kväver impulsen. För nyfiken för mitt eget bästa och kanske även besatt av min nya hunger för skrivande nosar jag scoop lång väg så jag stannar till, vänder mig mot henne och frågar "nähä, varför inte?" så lugnt jag förmår. 

 

"Du ser vulgär ut."

 

Och det goda humöret är borta, omkullvräkt, men likt en målsökande robot ser jag en diskussion som måste tas vare sig jag vill det eller inte.

 

"Vad är det som ser vulgärt ut?"

 

Jag blir med ens medveten om hur jag ser ut i hennes ögon, strumpbyxorna, klackarna, den korta svarta kjolen till jackan. Skammen. Sjunker ihop några centimeter. Jag vill bara ha roligt.

 

"Klackarna, och du har för kort kjol, så där kan du inte se ut!" 

 

Med ilskan kommer franskan. Märkligt hur min vokabulär kan indelas i uteslutande två kategorier: avancerade fysiktermer och debattargument för att kunna be om ursäkt för min egen existens i egenskap av utländsk tjej.

"Varför ska man alltid kommentera kvinnors utseende?!"

"För att man kan inte se ut hur som helst! Se på muslimerna, de är inte heller okej, de har för långa kjolar."

"Men vad är skillnaden, varför kan män ha på sig vad de vill och ändå bli respekterade, men inte kvinnor?"

"Därför att kvinnan är svagare, hon behöver en stark man vid sin sida." 

Touché. 

Jag orkar inte bry mig, aaah, jag vill bara ha roligt! Vill gå därifrån, vara den som ser striden men väljer att blunda, tills jag kommer på att jag inte är neutral: jag är i allra högsta grad delaktig i striden, jag är gasellen som ligger där och vrider mig med blottad strupe. Och jag ser oss utifrån. Två extremister som diskuterar. En som tycker att kvinnan är underlägsen mannen, att hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen, den andra som tycker att alla bara borde få har roligt och vara sig själva. 

Damen fortsätter, skrattar till:

"Ser du inte hur alla tittar på dig!"

 

Och plötsligt ser jag hur alla tittar på mig. Hur de andra som går förbi med avsmak och vämjelse i samförstånd möter damens blick. Hur fel jag är.

 

Hon upprepar det, lätt skrockande, antar för ett ögonblick skepnaden av en vän mormorsfigur men jag anar varggrinet bakom de välkammade lockarna, vad fan heter "varför har du så stora öron?" på franska? Jag minns inte riktigt vad jag svarar, denna spontana intervju är rätt överväldigande och att den förs på ett språk där intervjuobjektet har klar fördel gör inte situationen lättare. Kanske är det mitt trevande som gör att smockan kommer flygande.

 

"När du ser ut sådär får du skylla dig själv om du blir våldtagen."

 

I mitt huvud beordrar jag teknisk timeout för att spy, men jag behåller lugnet, upprepar bara hennes ord. "Så jag får skylla mig själv om jag blir våldtagen?"

"Ja!"

"Varför det?"
Ett inferno ovanför de för höga klackarna, jag vill chockskratta och gråta och vet inte om jag blir mest irriterad på eller fascinerad över mig själv för min saklighet och mitt på ytan nästintill spöklika lugn.  

"För att männen har sitt kön på utsidan av kroppen och de kan därför inte kontrollera sina lustar." 

Jahaaa, dååå förstår jag! Män är djur? 

"Men jag tror inte det om män, jag tror att män och kvinnor är jämlika" försöker jag med tilltagande uppgivenhet, 93:e minuten mot 11 man, ensam och utmattad med bollen. 

"Nej! Se bara på Adam och Eva. Vem var den svagare där?" 

Jag känner hur vi plötsligt är på helt olika arenor, Venus och Mars, diskussionen måste få ett slut. Jag hinner nämna att jag studerar  fysik och damens min är obetalbar, varpå jag klipper till med att "det irriterar mig så att folk tror att jag är dum för att jag klär mig på ett visst sätt!" "Nej, inte dum men..." Inte heller rasist men. Konversationen är över. Jag tackar för intervjun och önskar en bonne soirée. 

Hårddiskreparatören stängde för en minut sedan. Jag vacklar tillbaka till spårvagnen, åker hem och byter om till byxor modell större och gympaskor. Intalar mig själv att det är för att det är bekvämt. Jag ville bara ha roligt.