linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

la vie quotidienne

Allmänt, best of bloggen Permalink0

Att vara i Paris är som att befinna sig i en roman. Överallt pågår ständigt små berättelser, vackra i all sin banalitet. Imorse satt jag på bussen på väg till skolan, som vanligt med något surrealistiskt elektroniskt i hörlurarna. Någonstans i gränslandet mellan 13:e och 5:e arrondissementet stannade vi för ett rödljus. Vi befann oss i en lätt nedförsbacke och utanför fönstret, endast avgränsad av en liten strimma molnig parismorgon, kunde jag se rakt in i ett rum. Det såg ut som ett klassrum, med dämpad belysning, och tomt på människor så när som på en man som satt ensam mitt i halvmörkret. Mannen hade rött skägg och var flintskallig, iklädd en gräddvit stickad tröja. Först trodde jag att han läste något, men vid närmare anblick såg jag att han jobbade. Bredvid sig hade han två högar - en bestående av stora broschyrer och en med lite mindre flygblad. Så tog han en av varje sort, häftade ihop dem och lade dem i en tredje hög. Paus. Här tog han ett djupt andetag, drog upp axlarna och stirrade tomt framför sig för ett ögonblick, varpå proceduren upprepades. Ett stort, ett litet, en häftklammer, klart. Ett stort, ett litet, en häftklammer, klart. Ett stort, ett litet, en häftklammer, klart. Något påminde mig om den skandalomsusade tomteverkstan i Kalle Ankas jul. Plötsligt lyfte mannen på huvudet och tittade mig rakt in i ögonen, inbjöd mig att dela den av monotonin frammanade tristessen för ett ögonblick. Kanske var det mer än så, kanske speglades där ett helt liv i spillror, en människa fången i den mörkaste dystopi, eller bara en passiv aggressivitet över att sockret till morgonkaffet var slut. Sedan vände han bort blicken och fortsatte. Ett stort, ett litet, en häftklammer, klart. Det blev grönt ljus och bussen rullade vidare. 

Precis innan fönstret till denna suggestiva scen försvann ur mitt synfält uppenbarade sig en större del av klassrummet. De bakre bänkraderna var fullständigt överbelamrade av broschyrhögar, stora som små, jag tyckte mig se hur de desperat försökte kasta sig ut genom fönstret.

Fast det var nog bara i min fantasi.

Till top