linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

tunghäfta

Allmänt Permalink0
Jag känner mig nödgad att kommentera min frånvaro på detta forum. Den har flera orsaker: utlandsresa, sjukdom, plugg och tunghäfta, utan inbördes rangordning. Tunghäftan uppstod när jag insåg att det faktiskt finns folk som läser det jag skriver. För att dra en analogi: klockan är någonstans mellan solnedgång och soluppgång, man dansar som om ingen såg någonstans på något dansgolv i världen, ja livet leker, och plötsligt får man syn på något vackert och på en nanosekund kastas man tillbaka till verkligheten och blir medveten om varenda rörelse. Har man varit något salongsberusad blir man spiknykter oavsett promillehalt. Plötsligt rör man sig som en älg på styltor. En mindre rolig medvetenhet helt enkelt. För att dra ett exempel ur verkliga livet (okej mitt liv) (okej igår): Jag går till ekoaffären för mitt veckovisa inköp av mat. Noterar lite nonchalant att den rätt söta killen jobbar. Märk väl: rätt söta. Ingen förstklassig representant för det manliga släktet, men allting är relativt (utom ljusets hastighet) och relativt de andra livströtta medarbetarna är denna unga man ett uppfriskande inslag i butiken. Jag lever den parisiska romantiska matdrömmen där jag travar omkring med min autentiska flätade stråkorg och botaniserar bland välmående färgglada grönsaker, odlade av någon harmonisk ekobonde med rosiga kinder, handgjorda stövlar av återvunnet gummi, lyckligt befriad från giftflaskor i förrådet i enighet med storstadsbornas lantisfetischer. Sneglar lite mot kassan och noterar att le mec står kvar i kassan. Fast varför bryr jag mig ens?! Orsaken till mitt besök i ekoaffären stavas snarare lokalproducerad kiwi, broccolipuré och den obligatoriska jokern (=det som råkar finnas på halva priset-hyllan). Så söt är han väl inte, men de där markerade kindbenen och franska bruna ögonen är rätt fina och som sagt trevligare än den trötta kollegans bistra uppsyn. När shoppingivern tillfredsställts för denna gång ställer jag mig i kön. Råkar möta hans blick medan han fortfarande betjänar kunden framför, undslipper ett gällt "salut!" vilket är en väldigt informell hälsningsfras, i stil med "tja!" och helt malplacerad bland de fina madamerna under de rustika träbalkarna i ekobutiken. Mon dieu vad pinsamt, till och med de kravmärkta salladshuvudena rullar ihop sig av skam! Under tiden växer paniken i mitt svenskinställda undvik-allt-som-är-pinsamt-huvud. När det inom en mycket snar framtid blir min tur, ska jag:
- hälsa igen, lika casual som tidigare?
- utbrista i det gängse "bonjour"?
- eller på ett mycket obekvämt vis undvika att hälsa igen genom att verka extremt intresserad av att betrakta champinjonburkarna snett bakom disken?
Jag valde det sistnämnda alternativet. Medan varorna blippades tänkte jag att jag borde vara lite sådär kontinentalt spontan och börja småprata med snubben, för att släta över mitt oberättigat märkliga beteende. Det slog mig att jag besökt butiken några dagar tidigare, då han också jobbade, och jag hade sett en skål med små örtsaltkar på disken och frågat honom om de var gratis, "ja!" hade han svarat då med ett leende. Kanske borde jag kommentera detta? "Saltet var gott förresten!" eller nåt? Genialt! Här rycktes jag bryskt tillbaka till verkligheten då våra händer råkade krocka och jag dessutom råkade klösa till honom på handen. Jag började skratta frenetiskt istället för att ursäkta mig och situationen blev ännu mer outhärdlig. När jag väl lyckades hejda mig stod jag och fånlog under resten av proceduren. Det hela kulminerade i när jag skulle trycka ner alla mina matvaror i kassen som redan var halvfulla av Lidl-maten. Ekobutiken är rätt liten så de har inget rullband utan kunden bakom, den unge manlige expediten och alla i kön var tvungna att stå och vänta medan jag på ingenjörsmässigt vis försökte leka tetris med den något omaka kombinationen brandgul tiokronorsost från Lidl och frodig machesallad från ett svunnet Frankrike. Detta för att jag refuserat det vänliga erbjudandet om en extrakasse. Jag hann inte ens lägga ner mitt bankkortet i min slitna trotjänare till plånbok innan jag med ett "au revoir!" i falsett halvsprang ut ur butiken. 
 
Så nu vet ni hur det känns när jag ska skriva. Jag är rätt bra på att bygga luftslott, och inte enbart i positiv bemärkelse. Kanske upplevde den unge mannen inte alls situationen som det minsta märklig eller avvikande, men i mitt huvud var det en katastrof i storleksordning finanskrisen. En bidragande orsak kan också vara mitt allmänna hälsotillstånd - jag skall inviga den franska sjukvården imorgon efter att min envisa hosta har fått sällskap av någon slags bisarr öroninflammation, något som har lett till att jag har haft fysiskt svårt att både prata och höra utöver de vanliga språkliga tillkortakommandena. Denna kvasidövstumhet har inte fått mig att känna mig mer intellektuell direkt. Därför häckar jag skyggt på mitt rum och hoppas att en kur på termodynamiska tillståndsekvationer och parisiskt penicillin skall åstadkomma någon slags bättring. Mest orolig blir jag över hur osunt egocentrisk jag blir så fort jag rubbas ur mitt normaltillstånd, jag tror att ingen någonsin har varit så här sjuk tidigare. Kanske ska jag istället fråga läkaren efter något bot för anormal förskjutning av medvetenhet från omvärlden till mig själv. 
Till top