raw life
Paris bjuder på inspiration i överflöd så på senaste tiden har jag filosoferat lite. Dagens läkarbesök var en mycket intressant upplevelse. Besöket innefattade undersökning, hån, lite mer hån och sedan ett hånskratt när jag ställde den (enligt mig) relevanta frågan var närmaste apotek fanns för att inhandla de föreskrivna medikamenterna. (fyra stycken, jag köpte en: antibiotika for life, eller tvärtom snarare) Att läkaren i fråga var en ung kvinna, inte många år äldre än mig, ändrade inget - möjligheten till någon slags social identifikation lyckas inte lysa upp de mest hålögda uppsyner, inte kväva eldarna av återhållen ilska. Även om jag starkt betvivlar att läkaren såg min som en människa, snarare som ett element i den mycket irriterande homogena massan "invandrare som inte talar perfekt franska". Element som man kan prata väldigt snabbt och otydligt med trots att man känner till deras på trumhinnorna frätande handikapp, denna okunskap i det enda riktiga språket, trots att man sekunden tidigare konstaterat kraftigt nedsatt hörsel på grund av öroninflammation hos elementet i fråga, och sedan idiotförklara detta när det inte vet vad ett "carte vitale" är (något slags sjukvårdskort för franska medborgare).
Det som intresserar mig är om jag förändras. Skall jag se mig som ett offer för en struktur, där jag uppenbarligen inte är priviligierad, eller som en individ som inte bryr sig? Kommer detta att medföra någon slags negativ personlighetsförändring, medveten eller omedveten? Dör en liten bit av mig varje gång jag blir bemött på ett mindre trevligt vis? Blir jag sakta men säkert mer cynisk, en beståndsdel i detta allsmäktiga virus, eller är jag immun, lika immun som jag hoppas bli av den läkemedelscocktail som just nu sjuder i mitt blod?
Paris bjöd på sol idag, oui merci!