omvälvande
Paris, denna kaosets stad, är verkligen en mental sinuskurva och jag gör mitt bästa för att hänga med i svängarna. Det har hänt så mycket de senaste dagarna och jag märker med fascination hur jag nästan kan ta på min personliga utveckling: jag har inom loppet av en vecka diskuterat politik med extremvänstern som vill ha revolution och skyr kapitalism och extremhögern som vill stoppa all invandring och förkastar vårt alltmer multikulturella samhälle. Med fransmän. På franska. Jag har gått från att äta lunch med min franskitalienska klasskamrat som glatt berättade, i en salig blandning av franska och italienska, att hans bekantskapskrets utgjordes av människor tillhörandes alla fem världsreligioner, till att äta middag här i svenska huset vid samma bord som mina grannar från Tyskland, Luxemburg och Mexiko, till att några timmar senare hamna på apero med fransmän som stolt exklamerade sin partipolitiska tillhörighet: Front National. Febrigt förflyttades jag i tid och rum till ett vintrigt Uppsala dagarna före jul där jag cyklar i sällskap med min kloka bekantskap. Vi pratar politik. Jag frågar uppgivet hur man skall göra för att få stopp på rasismen. "Man måste ta diskussionen varje gång", blir hans svar. Och jag tar diskussionen, ifrågasätter, försöker mig på konsten att förstå utan att ha förståelse. Får återigen bekräftat att allt bottnar i en rädsla för det okända. En människosyn där vi föds med olika värden. En besatthet av att bevara den franska kulturen, att cementera könsroller, ja att världen blir bättre(?) om vi föds med en färdig bruksanvisning i hur vi får bete oss baserat på hudfärg och kön. Dagen efter hoppar jag vid midnatt på en metro och spontanträffar en fullständigt random bekantskap på en tom restaurang, den franska konstnären med anknytning till Uppsala och Enköping(!), för att över en drink diskutera Sverige, Frankrike och nämnda städer på en blandning av svenska, franska och engelska. Fascinerat inser jag att medan våra objektiva bilder av staden är i det närmaste identiska så är våra subjektiva bilder varandras motpoler. Paris, denna kombination av slående skönhet och någon slags motvilja. Jag har aldrig träffat på en stad som har så många lager, som är så otroligt annorlunda beroende på om man betraktar den som turist eller som infödd fransman. Kanske beror det på att Frankrike är så centraliserat; skall man ha någon slags framtid måste man flytta till Paris vare sig man vill det eller inte. Många med franskt ursprung som trängs i dessa 20 arrondissement verkar göra det ofrivilligt, med blicken tomt stirrandes ut i metrotunnlarnas mörker, drömmandes om ett något mer stillsamt liv i barndomens Provence eller Bretagne. Sedan har vi de utländska turisterna som glatt hoppar mellan sevärdheterna, stoppar upp all trafik i metron till urinvånarnas förtret och bara ser en romantikens stad, tilltalas av den ytliga skönheten men förvånas och förfäras över den omotiverat ogästvänliga attityden; hur kan de släpa runt på denna existentiella melankoli under självaste Mona-Lisas förtrollande blick, med den gråaste måndagskvällen upplyst av Eiffeltornets förblindande sken, när inköp av en liter mjölk innefattar att korsa de miljoner liter vatten som utgör stadens tunntarm Seine?
Emellan dessa två extremer befinner jag mig; jag och alla andra utlänningar som flyttat till Paris av fri vilja, som till skillnad motför fransmännen tilltalas av kaoset och stressen, som finner den befriande jämfört med våra hemstäders påstådda sömnighet och avsaknad av kontraster. Man vänjer sig vid det här tempot, sa konstnären svävande; jag kunde inte avgöra huruvida han ville skratta eller gråta.