byråkratiska bryderier
Det där jag frågade mig för två inlägg sedan. Det kan ha fått ett svar.
På skolan, idag, mitt på dagen i gassande vårsol besökte jag sekretariatet för att fråga efter mitt studentkort (uppsalabor: kårleg), som lyst med sin frånvaro trots att jag skulle ha fått det senast för en vecka sedan enligt utbyteskoordinatorn som tog emot min ansökan.
Damen i sekretariatet tittade frågande på mig och började sedan förstrött bläddra igenom en hög med papper, varpå hon sa att min ansökan inte alls var där, att jag skulle gå tillbaka till utbyteskoordinatorn och fråga där. Jag insisterade på att hon ju hade skickat mig till sekretariatet. Men nej, min ansökan fanns inte alls i sekretariatet. Punto final.
Då hände det.
Jag tappade tålamodet på äkta franskt vis. Kan ha himlat med ögonen och suckat tungt och tappat hela min svenskt artiga fasad och upprepat koleriskt att utbyteskoordinatorn ju sagt att mitt kort skulle finnas här, färdigt att hämta, för en vecka sen! Jag hann inte tänka på konsekvenserna av mitt handlande, hade möjligen räknat med att bli utkörd.
Och plötsligt.
Ett uns av respekt i hennes ögon. Något jag aldrig tidigare sett i den vita staden. Den ilska jag förväntade mig skulle speglas tillbaka till mig omvandlades till någon slags förståelse för allvaret i situationen och hon bläddrade på nytt igenom högen: nej, ingenting. Men jag hade råkat se mitt namn på ett av papprena och bad henne snällt kika igen, förlägen över detta ystra gasellsprång ut ur min normala artighetshage, över denna temporära personlighetsförändring. Mycket riktigt; där låg min ansökan, dammig och bortglömd, med ett nästan gulnat fotografi på mig, retuscherad till hudton à la Beyoncé och med något drogad blick - helt normala bieffekter från besök i franska fotoautomater. Kortet skulle komma om tre arbetsdagar, och nu var det ju helg, så tre dagar från och med måndag, det var visst något problem med tryckmaskinen också. Jag var återigen nöjd och harmonisk över att överhuvudtaget ha fått någon respons och lämnade sekretariatet med ett "merci madame et bonne journée!"
Under eftermiddagen fick jag ett mail: "Mademoiselle, ditt studentkort är nu klart för uthämtning".
Sensmoralen i denna lilla fabel är väl att den här staden förändrar dig. Om du vill införlivas i dess organism, bli en naturlig beståndsdel i den och inte för gott förbli en illa utsågad pusselbit. Ändå gillar jag den så. Massor.
Eller? Var det tvärtom min acceptans inför situationen, min förmåga att återfå någon slags sansat beteende i slutet, som gjorde att något plötsligt hände?
Och svaret låter sig åter dröja.