beroendeframkallande
Jag har fått ett nytt beroende. Jag har lätt för att bli beroende av saker, även om detta inte är helt sant: när det gäller män, skor och musik är jag väldigt kräsen (I have the simplest tastes; I am always satisfied with the best, som Oscar Wilde så briljant uttryckte det), men om något faller mig i smaken kan jag utveckla en nästan osund besatthet för detta. Ordet lagom raderas ut ur min världsbild och beroendet är ett faktum.
Mitt nya beroende är att prata franska. Även här är jag lite kluven. Jag gillar att lära mig språk, samtidigt som jag irriteras över hur min personlighet begränsas genom bristande kunskaper. Fascinerat har jag insett hur språket är så mycket mer än ett medel för att göra sig förstådd - det är snarare en LCD-skärm för hela ens personlighet, eller åtminstone den officiella versionen av denna. När jag pratar franska reduceras hela min person från att vara rätt casual till att bli en konstant fånleende tönt med en bananflugas intellekt, entonigt upprepandes de få fraser jag behärskar. LCD-skärmen blir en tjock-TV från 80-talet; bilden av mig är inte rättvisande. Ändå vill jag prata hela tiden, för någonstans har jag en vision, ett mål, en dröm: att kunna framstå som en intellektuell varelse på franska, ah, kan ni tänka er något vackrare, något mer fulländat?!
Efter att ha varit utan det hela gårdagen så när som på ett "un café allongé s'il vous plaît" som jag kämpade för att uttala utan brytning, började jag framåt eftermiddagen att känna den där rastlösheten, olusten, obehaget. Jag ville inte prata svenska eller engelska, jag ville prata franska! Ett tag funderade jag på att uppehålla mig i köket för att invänta någon av mina fransktalande korridorskompisar, lurigt häckandes bland IKEA-köksredskap och gamla baguetterester (ja, alla äter baguetter i den här stan, alltid) för att i desperation kasta mig över vederbörande, men det skulle vara lite konstigt. Så jag inväntade mina trevliga svenska/colombiansk-kanadensiska bekantskaper för att snällt dricka rödvin och försvinna ut i parisnatten.
Idag kom våren till Paris och dess sken tog fullkomligt över staden. På svenskars vis ansåg jag mig tvungen att passa på att njuta, och tog för första gången en Vélib (lånecyklar som finns överallt i stan) för att fortsätta mitt ändlösa utforskande. Stannade på en marknad och vandrade planlöst runt, gömd bakom mörka solglasögon för att dölja solens obarmhärtiga avslöjande av nattens dekadens. Ville prata franska, men den där omisskänliga brytningen avslöjade mig och alla envisades med att svara på engelska. När jag dessutom blev överöst av otidigheter som "mademoiselle, vous êtes célibataire?" förbyttes känslan från fridfull söndagsmarknad till köttmarknad och jag skyndade vidare. Ständigt dessa kontraster.
I längtan efter en kaffe (se där, ett till beroende) begav jag mig oortodoxt till Starbucks. Nu skulle jag kanske äntligen få prata lite franska! Då jag även där möttes av ett "four eightyfive" istället för ett "quatre quatre-vingt-cinq" höll jag på att implodera av återhållen frustration. Men sen insåg jag att jag var i Paris, solen sken, ja parisarna log till och med! (det måste ha varit turister) och att jag måste lära mig att ha tålamod. Il faut avoir de la patience. Jag betraktade min kaffekopp, solen reflekterades i det brungula skummet som för ett ögonblick antog samma nyans som Nobelprismedaljen i fysik. Tålamod var ordet.