linneasmemoarer.blogg.se

Den frasen yttrades av en till synes ändlös räcka personer i min omgivning i höstas, så pass många att jag vågar deklarera dessa pandemiska koncentrationssvårigheter till att vara ett rådande samhällsfenomen. Förmågan att fokusera fluktuerar, och när vi numera enligt säkra källor mottar lika mycket information under en vecka som våra anfäder på 1920-talet gjorde under en livstid är kanske lösningen att göra saker i mer eller mindre regelbundna cykler. Att fokusera på allt samtidigt är ungefär lika prickfritt som en dalmatiner, lika lätt som att äta en baguette med skagenröra utan att spilla. Här märks en högst enerverande diskrepans mellan den (fascinerande och) relativt raska teknikutvecklingen och den betydligt långsammare biologiska motsvarigheten, evolutionen, utvecklingen av den valnötsformade geleklumpen aka hjärnan: medan utbudet av mental stimulans har ökat exponentiellt har vår kapacitet att utnyttja det möjligen ökat linjärt, om ens överhuvudtaget - jag är trots allt blott en fysikerwannabe utan djupare förståelse för den ändlöst komplexa psykologi och biologi som vill förklara vårt medvetande. Logiskt sett borde glappet mellan den exponentiella ökningen av stimulans och den mycket mer modesta motsvarigheten av mental kapacitet leda till något som kanske kan kallas stress eller frustration. Kanske borde vi därför inte döma oss själva så hårt om universitetsstudierna inte upptar merparten av vår vakna tid, kanske är vi blott marionettdockor vars fokus faktiskt ligger i att följa med i de allt snabbare danssteg som koreograferas av vår samtid, kanske borde vi någonstans komma ihåg att le, även om leendet blir lite stelt ibland som på de censurerade bilder som togs på mig 40 kilometer in i Marathon de Paris, för att det finns så mycket roligt, intressant och nödvändigt att göra: för den ur ett globalt perspektiv löjeväckande lilla gräddfilen vi har turen att tillhöra är livet en ständig fest!