integration, motion och trasig ipod
Jag är uppenbarligen en svårintegrerad människa.
Jag springer i Vincennesskogen fast jag inte borde. Glömde för ett ögonblick bort mig, ville bara komma ifrån den blytunga stadsluften under långpasset. Förnimmar att stämningen är annorlunda än vad den brukar. Kanske för att jag vanligtvis springer här dagtid, nu är klockan svensk middagstid och det är betydligt glesare mellan flanörerna, hundpromenerarna och joggarna. Nästan ödsligt. Scener från deckare dyker upp, det är lite för lugnt och fridfullt för att vara verkligt. Och jag fördömer mig själv, fördömer mitt val av knälånga tights, vet ju att mina leriga vader kan ses som en invit för att de inte är täcka med tjocka lager tyg, menade inte att provocera, drar upp dragkedjan på jackan lite högre. Hörlurarna knastrar till efter bara några hundra meter, ack denna min förmåga att förstöra all elektronisk utrustning, producerar jag månne något slags externt magnetfält som förmår utöva en Lorentzkraft på de små elektronjävlarna i hemelektroniken, som får dem att förledas, får de ljuva tonerna att förvrängas?
Musiken tystnar tvärt.
Kort därefter dyker en gigantisk hund upp, en fullvuxen grand danois, den springer rakt emot mig och gör flera utfall. Märkligt nog blir jag knappt förvånad, var redan i full stridsberedskap. Ägaren bevittnar scenen, gör ett halvhjärtat försök att avbryta den, men hunden fortsätter, jag försöker springa ifrån den, skriker åt den på svenska, det är inte roligt. Även om den inte biter mig är den mycket större än mig, bestialisk, och ägaren står där lojt, ropar lite, det är min fight. Till slut får hon tag i den, kopplar den och går vidare, jag faller ner på gruset av utmattning och lätt chock. Isprinsessementaliteten kommer till min räddning: när man har utövat konståkning under flera år utvecklar man en reflexmässig förmåga att resa sig upp innan man fallit, driven av skräcken att förlora poäng eller få fingrarna avkapade av någon medåkares skridsko. Reser mig snabbt och borstar bort jord och dregel från benen. En blottare bevittnar scenen. Situationen har samma nekrofili över sig som tidningen som skanderade ut ett "skicka in dina finaste bilder på ett förorenat Paris!" under smoginvasionen förra veckan. Hur min rädsla får någon att njuta.
Och plötsligt är jag en spelfigur, en SuperMario utan magiska blommor och svampar, en CS-karaktär vars enda vapen för head shots är en svettig karta, en alltför djärv spelare som bryter mot alla tänkbara regler: jag får skylla mig själv som vistas i ödsliga marker vid denna tid på dygnet, jag skulle ha tänkt efter bättre. Men jag springer vidare, fast fokus har skiftat helt från tempo och löpsteg till att undvika fienderna, plötsligt är de överallt, jag tycker mig skönja blottarens blekfeta silhuett och immiga glasögon mellan träden, den enorma tigerrandiga monsterhunden ständigt i utkanten av mitt synfält, skräcken accelererar, jag springer snabbare, är jag jagad eller inte? Känslan förstärks när jag passerar ett koloniområde, hamnar i en trång passage omgärdad av ståltråd, för sent att vända om: mitt flyktfält är begränsat till en dimension, apokalypsen är nära, två unga killar passerar med en cigarett glödande i handen, eller var det en handgranat? Känner mig tacksam för varje person jag passerar som lämnar mig ifred. Noterar hur de alla är män, uteslutande i korta tighta shorts, utan rädsla i blicken, inneslutna i det av monotonin frammanande ruset istället för utelämnade åt skuggfigurer i skymningsljuset. De få kvinnor som syns är i manligt sällskap. Lydigt eskorterade och dämed inte exalterande.
Det blev ett varv fast det skulle bli två, det är inte benen som är trötta. En sagolikt vacker persikofärgad himmel gör mig sällskap tillbaka till spårvagnen, jag överlevde även denna level trots avsaknaden av extra liv. Jag är uppenbarligen en svårintegrerad människa. Och jag önskar för ett ögonblick att jag var kille.