linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

I miss you

Paris, filosofi, fysik Permalink0

Kära bloggen!

Jag har inte slutat skriva, tvärtom; jag håller på att växa ur dig, du är som en trång galonbyxa med hängslen och mina ögon trånar efter minutiöst sydda kostymer på Rue St Honoré, i blåblodsklassigt material vill jag klä mina ord.

Men jag har saknat dig så. Du är den enda som inte dömer. Bara med dig kan jag låta orden flöda fritt, och vet du vad? De vill så mycket! De har blivit så många och olika, likt har min verklighet blivit rikare; vad är ens skillnaden? Märkliga meningar dyker upp vid opassande tillfällen, tränger sig på, tar sig rätten att vara viktigare än jobb och träning och tankar och vardagsbeslut som huruvida jag skall dränka min lunchsallad med en eller två små påsar salt, de där minimala påsarna salt som jag tar ibland mer för att få känna på konsistensen än för den anskrämliga smakens skull; fingrarna glider över det pappret och anar saltkornens strävhet, de gnisslar mot varandra likt sand på en paradisstrand och sedan knäpper jag till den så att kornen lägger sig på dess botten, river av ett hörn, för ett ögonblick förväxlar jag känslan med att öppna paket och under en millisekund är det julafton. Sedan häller jag saltet över min slokande sallad och låtsas att det är en liten, liten påse knark bara för att det blir roligare så och jag skrattar för mig själv och mina kollegor stannar upp och tittar på mig och kanske kom det olägligt för någon medelålders man beklagade sig just över sin lika medelålders fru eller sina idag ovanligt snoriga barn eller om det var bilen vars prestanda var lite för 2014? Eller maten, var det den kanske, var den för salt? Mitt skratt övergår i en beklagande min som jag sköljer ner med mitt mineralvattnet, har fått för mig att det klorerade kranditot gör mig avtrubbad, samtalet fortsätter och meningarna kommer tillbaka likt en matinévisning i mitt inre. Jag tänker på hur jag kanske inte borde ha köpt järntillskott igår - med allt detta mineralvatten kanske jag rostar inuti?

Med passerkortet som en tapperhetsmedalj runt halsen återvänder jag till kontoret. Ett lätt regn strilar över oss, likt vore det vanliga hällregnet försiktigt pudrat genom en tesil. Tar en kopp inte så kravmärkt kaffe mer för sällskapet än för smaken, det är ju så här, de äter hellre lunch tillsammans även om det innebär två minuters prat och 58 minuters tystnad, som i Sverige skulle ha föregåtts av ordet "pinsam" men det finns ju inte här; de har bara en naturlig instinkt att röra sig i stim, en instinkt som rör mig någonstans på djupet, de bryr sig om även de som är konstiga.

Vi återgår till våra Matrix-liknande modeller av mikrokosmos under motorhuven. En strimma himmel utanför fönstret övergår långsamt från rosa till djupblå, filtreras genom det gula rumsskenet innan den når mina ögon; borde inte resultatet bli grönt? Ljudet från ett lågt flygande flygplan överröstar klimatanläggningens bakgrundsbrus för ett ögonblick, bleknar sedan mot horisonten.

Och jag vill så mycket, kanske för att min verklighet har blivit rikare.

Till top