everything must end
En alltför betydande del av mänsklig interaktion går ut på att fördöma motpartens beteende på ett eller annat sätt. Kanske är det därför det är så befriande i de sällsynta fallen denna tendens lyser med sin frånvaro, konversationen förs på intressantare grunder än åsikter om den andras livsval eller bakgrund, nästan i någon slags extra dimension som bara uppstår under korta flyktiga ögonblick, likt en ljuv doft.
Jag har alltid försökt att se målet. Vart jag ska hamna. Höra hemma. Nu inser jag att klyschan än en gång uppvisar svindlande överensstämmelse med verkligheten: resan är målet. Hur mycket jag än älskade Sydney, hur levande jag än kände mig i nätterna där allt kunde hända, från att gå på klubb med Leonardo di Caprio till att få en kram och ett "det blir bättre snart!" av en random snäll snubbe på gatan när jag var ledsen eller sitta hemma och äta mandelsmör på burk, så fann jag mig ändå sittandes i Sydney Tower, bokstavligt och bildligt on top of the world, 300 meter upp i en roterande skybar med en perfekt blandad cocktail och utsikt över en skymningsmagisk världsmetropol, längtandes.
Jag borde inte längta någonstans.
Ändå fann jag mig med blicken förlorad i fjärran, mot flygplatsen där de avgående planen avtecknade sig som spöklika siluetter mot den aprikosglödande himlen och undrade vad som fanns bortom horisonten.
Ständigt denna undran om vad som finns bortom horisonten. Är det inte så att omvärlden tenderar att problematisera detta vagabonddrag, denna ständiga längtan vidare, bort? Att bara man hittar en person, en plats, så slutar man längta. Personligen ser jag inte vad som är problemet med att längtan är en del av ens personlighet: ej heller tycker jag att den kontrasterar alltför mycket mot det där svåra som kallas lycka. Jag vet bara att jag aldrig känner mig så levande som i världmetropoler, där man får använda sex språk på en dag, där man förfasas och förundras och förtrollas under loppet av en mikrosekund, där man aldrig har det så jobbigt men heller aldrig så roligt.
Och på min bakgrundsbild på facebook står en mening nedklottrad med graffiti: "Everything must end". Samtidigt har jag idag ytterligare försjunkit i teorier om den potentiella femte dimensionen av vårt universum, som har den anmärkningsvärda egenskapen att allt går i cirklar: om man går tillräckligt långt kommer man tillbaka till där man började.