linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

paris: you're under arrest

Paris, best of bloggen, filosofi, mat Permalink2
Paris: you're under arrest. Enligt svensk social interaktionslag begås dagliga dödssynder här, nämligen aktiviteter vars mål inte är effektivitet av något slag (vars yttersta mål för mig är okänt), mera pengar, mera materialism, mindre mage. Om det ligger i tidigare nämnda kaos, kreativitet eller som kompensation för stressen när bussen på väg hem från jobbet antar boskapstransportliknande beskaffenheter låter jag vara osagt, men här njuts det! Och jag glömmer ibland, trevar mig försiktigt fram, en svensk tiger, vill hålla mig neutral, excesserna kittlar och skrämmer, blir mer och mer inkorporerade i mitt normalitetsbegrepp, programmerar mitt standardtillstånd till trött men glad.
 
Exemplena är många: jag är på jobbet, det framkommer att jag inte ätit kött på femton år. Självklart måste jag förklara mig, jag avviker från normen, det öppna synsättet kan likt en solfjäder slutas på mikrosekunder, men det framkommer snart att det inte är omtanken om djuren som upprör. Nej, det är att jag avstår från något som anses vara en njutning som provocerar. Vill du dö vid god hälsa?! utropar min annars filbunkslugna arbetskamrat, en före detta rockbandslegend som nu sadlat om till bildesigner, och fortsätter: Ingen dör vid god hälsa! I lunchmatsalen tar mina vänner, de andra stagiairerna som liksom jag gör praktik på Renualt Sport, minst en efterrätt varje dag, gärna toppat med extra socker. När jag förklarar att man inte äter efterrätt på vardagar i Sverige, för det behövs ju inte!, utropar en av dem "vad konstigt!" Ändrar sig snabbt, ler: "Eller inte konstigt, men annorlunda." Jag lagar middag med en fransk vän, tackar nej till efterrätt även där: "vadå ingenting? Inte ens en fruktyoghurt?" Jag vill förklara, där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
För inställningen gör mig så varm, deras defaultinställning att njuta, att inte sluta äta bara för att tallriken är tom och det inte är förnuftigt eller lönsamt eller särskilt meningsfullt att äta en efterrätt varje lunch och middag, för vad är egentligen meningsfullt?, den perfekta spegeln till hallen eller att dröja kvar lite vid måltiden i goda vänners lag, förföriskt fönekande all njutnings och i förlängningen livet självts efemära natur?
 
Ute på upptäcksfärd hamnar jag i en av de otaliga ekologiska fruktaffärerna där en ung man, några år yngre än mig, jobbar. Kommer ut därifrån med en brun papperspåse i handen, nästan rörd till tårar av hans passion för frukterna. Spontant började han berätta om dem, beskrev deras smaker, konsistenser och karaktärer så levande att jag nästan kunde känna dem vid mina läppar, likt hur en skicklig regissörs personskildringar får en att lära känna karaktärerna mellan raderna. Persikorna, jag måste pröva persikorna!, de är så fina och mogna nu, för att inte tala om fikonen, oh la la!, de är så söta och konsistensen är alldeles utmärkt just precis nu, men jag måste äta dem idag för annars blir de övermogna. Jag pekar på äpplena vid disken. Hur är de? Nej! Inte äpplena, de är årets första skörd, inte mogna än, jag får komma tillbaka på måndag. Mina ovana ögon trevar över päronen, de ser bra ut, hur är de? Men nej! Jag får inte köpa päronen heller, för de kommer inte smaka bra; jag kan ju inte gå miste om njutning när jag väl skall äta frukten, det förstår jag väl! Hur det faktum att njutningen blir viktigare än de pengar han kunnat tjäna på de träiga päronen gör att jag återfår en gnista hopp om mänskligheten. Jag avslutar med att fråga om spenat, en grönsak jag inte hittat i någon butik i hela Paris sedan jag kom hit. Det är för att den inte är i säsong just nu, svarar han likt vore det den självklaraste saken i världen. Och jag tänker på ICA, hur allt alltid är i säsong: i frysdiskarna eller med bismak av plast. Vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Men ytterligheter ligger ofta nära varandra och fransmännens passion är inte enbart rosaskimrande: den är så intensiv att den lätt svänger om till ironisk, ibland även hånfull och hätsk; i smälek och intrig är allt tillåtet, gränslös är såväl lättja som humor. Klagan är en naturlig del av vardagsinteraktion och att de lugnaste ingenjörer förvandlas till teatraliska toastmasters skanderande värre än vid Speakers' Corner är inget jag längre höjer på ögonbrynen åt. Den svenska försyntheten förbytts mer och mer: när jag imorse skulle genomföra en tandröntgen som redan blivit framflyttad en vecka och de inte hade all apparatur på plats hände allt så snabbt att jag knappt hann reagera: jag såg liksom utifrån hur jag himlade med ögonen, suckade och drog en lång harang om att det minsann var extrêmement important att jag skulle få utföra röntgen just idag, jag hade ju redan väntat och behövde plåtarna imorgon!, de var tvungna att fixa detta. (Den stackars) receptionistens blick blev snabbt allvarlig, urskuldande, un moment mademoiselle, ett snabbt telefonsamtal och jag fick en tid samma morgon på ett annat ställe, och plötsligt kom jag tillbaka till mitt svenska självt, skämdes, vad fan hade jag gjort? Tagit ut min frustration över en stackars receptionist, blott budbärare, eller bara blivit fruktansvärt fransk? Jag log överslätande och la till ett merci beaucoup madame, c'est très gentil! Och hon tittade på mig, såg plötsligt inte alls ut att ha tagit illa upp, sa bara "c'est normal". Ja här är det normalt, att visa lite känslor har ingen dött av, jag ville förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kom av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Tillbaka i lunchmatsalen på jobbet. På bordet bredvid står en tom miniflaska vin, någon har firat måndagens ankomst!, och nu ler de sådär underfundigt igen, mina vänner, som de ofta gör när de vill fråga den märkliga svenskan något. Vem är snygg på jobbet, enligt mig? Och jag svarar, lätt förnärmat, snygg? Je suis professionnelle dudes, det förstår ni väl att jag inte tänker på mina arbetskamrater på det sättet!, arbete är arbete och där tänker man inte på sådant lättjefyllt, det kan man göra på fritiden efter ett glas vin eller tre, på helgen, men jag är ju en annan person när jag arbetar, mitt professionella känslolösa jag, så fungerar det väl? Eller? De tittar på mig som vore jag kommen från yttre rymden. Och jag vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag själv förstår längre.
 
Ja dekadensen är total, Paris är arresterad och min hjärna är på torken efter att ha blivit tvättat i perfektionens frätande vatten en hel livstid. För övrigt borde jag ha somnat för några timmar sedan, det är visst hälsosamt med sömn och farligt ohälsosamt med känslor och socker, men som mina vänner på jobbet påpekade när jag skanderade sockrets skadlighet: men du, du saltar ju maten en massa!, av för mycket salt dör man, och hellre fet än död. 
 
Och jag vill förklara att där jag kommer ifrån resonerar man inte så, men kommer av mig; det skulle ta för lång tid, är förresten inte säker på att jag någonsin förstått.
 
Till top