ett alldeles för konkret inlägg
Förlåt bloggen. Jag har behandlat dig som en bortglömd ost längst in i kylen, vars fräna doft kan anas men som man drar sig mer och mer för varje dag för att närma sig; till slut måste man ta tag i det och ta ut osten, se det förödande resultatet när tid och syre omvandlat den tidigare utsökta delikatessen till något oätligt, vidrigt, förgiftat. Så känns du nu, bloggen. Som en förgiftad gammal ost. Jag ber dig å det varmaste om ursäkt.
Skrivandet däremot, det lever mer än någonsin! Likt utvecklingsstadierna hos ett barn har jag hoppat från första till tredje person och insett att det finns betydligt intressantare saker att förmedla än min egen person. På senaste tiden har jag skrivit en novell på franska, en krönika om kärlek och toapapper på svenska (här!), en lång rapport om turbomotorer på engelska och ibland skriver jag texter på svenska och engelska för mitt extrajobb som content writer. De behandlar ofta om ganska vardagliga ting som spel på hästar. Men i mitt huvud galopperar de finaste av fantasivärldar fram så fort jag får i uppdrag att skriva något så jag njuter av varje sekund.
För tillfället befinner jag mig fjärran från det magiska skenets stad. Det är jobbigt att vara ifrån mon amour, men misströsta ej - jag återvänder snart! En av de sista kvällarna promenerade jag i vanlig ordning längs min boulevard, en parisisk aorta, kantad av evighetslånga (i tid såväl som rum) vägarbeten, på väg till ett kvällsöppet apotek. Jag passerade baren där folk röker vattenpipa på terrassen, och under några meter passerar man en sötaktig dimma - det tog flera dagar genom den där vingummidoftande dimman innan jag förstod var den kom ifrån. Med bestämda steg marscherade jag in på det lysrörskalla apoteket. Förfärat upptäckte jag att avdelningen för värdsliga ting var avstängd för kvällen - endast mediciner fanns att tillgå. Tillplattad likt en vällagad galette ställde jag mig i den ringlande kön, utgjord av människor med en uppsyn på samma gång håglös och levande, något som endast fransmän bemästrar. De hostade och såg halvt döende ut och jag kastade förstulna blickar mot utgången, men förmådde mig inte att lämna min plats i kön. Försedda med små flaskor med varningstexter och löften om bot mot krupp, ångest och hemorrojder lämnade de butiken en efter en, tills det var min tur. En något korpulent äldre herre stod bakom disken. Je vous écoutes, vad kan jag stå till tjänst med?
"Bonsoir monsieur" - här lutade jag mig förtroligt fram, sänkte rösten och gjorde mitt bästa för att frammana en Audrey Tatou-liknande blick - "j'aurais vraiment besoin d'un shampoo sec." Jag är i starkt behov av torrschampo. Jag var noga med att uttala orden med samma vikt som förkunnade jag årets Nobelpristagare. Bakom mig halvt döende, letargiska människor som verkligen behövde hjälp, och här tog jag upp tid och utrymme genom att kräva något så banalt som lite torrschampo! Jag väntade mig ett hånskratt från mannen bakom disken. Istället tittade han med största allvar och respekt på mig, rörde inte en min. "Bien sûr !" Givetvist, följ med mig, och så gick vi förbi avspärrningen till den avstängda skumt belysta delen av apoteket där skönhetsprodukterna härbärgerade. De hade flera varianter, ville jag ta två för lite lägre styckpris, eller kanske en variant för fett hår? Jag hittade ett för kastanjebrunt hår och vi gick tillbaka till kassan och betalade. Och det slog mig återigen hur passionerade de är i ljusets stad, hur det går in för saker vare sig det är ekologiska päron eller torrschampo för fett hår, och det varma orangea skenet från gatulyktorna träffade mig i hjärtat och jag log och vandrade hemåt i den stilla natten, knappt en människa var ute men Paris vilade stilla, ej längre skrämt och skärrat utan lugnt och fridfullt, redo att vakna igen i gryningen, precis som jag själv - med lite mindre fett hår.