åka tåg (eller ett förstklassigt exempel på subjektiv verklighet)
Jag hade vunnit en startplats till Göteborgsvarvet och tänkte att lite lördagslöpning i tropisk västkusthetta var precis vad jag behövde sådär i ångestfyllda maj, denna bitterljuvhetens förlovade månad så till bredden fylld av försommarljus, förhoppningar, första Bryggan och för mycket tentaångest. Så jag satte mig på ett tåg. Fast det är just den processen jag vill berätta om med denna lilla söndagsnovell.
När jag ändå hade vunnit startplatsen kunde jag kosta på mig att åka tåg i första klass. Jag hade aldrig tidigare gjort det och prisskillnaden var blygsamma 150 kronor. Med förtjusning tog jag emot biljettbekräftelsen och i mitt inre målades en bild upp av en magisk resa i majestätiskt breda säten med eluttag, anständiga vagnar, en känsla av lyx, exklusiviteten i att beblanda mig med de lite finare. Det skulle bli årets resa.
Tåget gled in på perrongen och jag tittade lite överlägset mot de som klev på i andraklassvagnarna. Hur kunde jag ha nöjt mig med den standarden tidigare? Med ens kände jag nästintill ett förakt för de smala smutsiga Ryan Air-inspirerade sätena i andra klass. Jag stegade förnöjt ombord och hittade min plats. Njöt av känslan av att vara en av få utvalda i denna lyxkokong. För vi var inte alls många som hade kostat på oss en uppgradering. Och vad fint och fräscht det var! Jag slog mig ned i mitt säte och någonstans i mitt undermedvetna tänkte jag att det kanske inte var så mycket bredare och bekvämare än ett andraklassäte, men jag slog snabbt bort den tanken. Detta var första klass. Den standard jag förtjänade. Eluttaget lyste också med sin frånvaro, men det behövde jag inte för tillfället. Jag var nöjd med att bara sitta och titta ut ur mitt välpolerade förstaklassfönster. Gav det inte världen ett lite ädlare skimmer?
Efter någon timme begav jag mig mot restaurangvagnen för en kaffe. Och jag fick passera vagn efter vagn. Hur vågade de placera restaurangen så långt från mitt bekväma förstaklassäte? Med stigande förtret fortsatte jag min promenad genom tåget. Plötsligt nådde jag en dörr med en skylt: "1:a klass".
Vad var detta? Hade jag omedvetet blivit snuvad på min förstklassiga konfekt?! Ja. Jag hade, som alltid i sista sekunden, kastat mig på tåget och satt mig i fel vagn. Jag hade spenderat en timme i andra klass i tron att jag var en förstaklasspassagerare. Ursinnigt vände jag på klacken och hämtade mina grejer, det är klart att jag ville ha valuta för pengarna! Jag marscherade fram till mitt tomma säte i första klass och slog mig ned. Det fanns ett eluttag.
Det visade sig emellertid att fler hade haft den briljanta idén att åka första klass. Väldigt många fler. Vagnen var packad till bristningsgränsen och ljudnivån var betydligt högre än i min stillsamma placebo-förstaklassvagn. Sätet var förvisso lite bredare, men efter bara några minuter i paradiset insåg jag att jag hade trivts bättre på min tidigare plats, så jag tog mina grejer och vandrade tillbaka. Det slog mig med förundran att ingen i omgivningen tagit notis om det kaos som just utspelat sig i mitt huvud, det luftslott som just sprängts. Jag drog upp luvan i min andraklassvagn där tiden enligt relativitetsteorin gick lite långsammare än i det förbipasserande landskapet. Kanske är det därför jag gillar att åka tåg.