PARIS: the closing chapter
Det blir aldrig som man tänkt sig.
När jag för snart ett halvår sedan skrev de första skälvande raderna på detta forum hade jag, som med så många andra delar av livet, ingen plan. Bloggen kom att få ett eget liv - många gånger författades raderna medan jag befann mig i något slags märkligt tillstånd, som det där subtila mellan sömn och vakenhet, det 40 kilometer in i ett maratonlopp eller i den femte dimensionen. Mångfaldigt fler än de publicerade är de texter som aldrig fått se dagens ljus utan fortfarande ligger halvklara och väntar, likt grodyngel i en gyttjedamm som aldrig får ben, aldrig tappar svansen, fördömda till ett evigt liv i den föga smickrande skepnaden spermiekloner.
Kanske har jag insett att vi alla är trasiga, och vårt sätt att hantera detta utgör det som kallas personlighet.
Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med avsked. Sista dagen i Paris sprang jag ändå genom staden för att ta farväl. Solens sken stack i ögonen inför det oundvikliga slutet och ackompanjerad av det taktfasta löpsteget av mina något för stora skor såg jag mitt parisliv passera revy: den ändlösa strömmen av baguetter, grönvita metrotåg, turisthorder med total avsaknad av förståelse för att trottoarer är ett kodord för löparbanor, mer eller mindre vita byggnader och grönbrunt vatten i Seine, toppat med enorma pråmer, partybåtar och skräp. Spänningen i att gå mot rött. Motståndet i att lämna, hur jag ville låta våra fingertoppar nudda vid varandra bara en millisekund till.
Löpturen slutade där parisäventyret en gång börjat en regnig måndagmorgon i januari: på ekobutiken, som jag av en händelse ramlat in på i hunger och lönlöst sökande efter Carrefour, Frankrikes svar på Ica, som senare skulle visa sig ligga bara ett tiotal meter längre ned. Ännu ett av alla sökanden som lett fram till något annat, men inte nödväntigtvis sämre; snarare tvärtom. En sista chokladkaka med den ljuva eftersmaken av fair trade istället för den bittra diton av slave trade införskaffades. Som i en dröm förnimmade jag hur den unga mannen i kassan plötsligt tog fram två chokladkakor till: Elles sont offertes, de ingår idag. Så tittade han på mig med det där outgrundliga Mona-Lisa-/Neymarleendet, mer svårtolkat än en stokastisk differentialekvation, och för första gången någonsin sa han À bientôt istället för det vanliga au revoir. Vi ses snart. Den bitterljuva skönheten i stundens asymmetri, att bara jag visste att vi inte alls skulle ses snart, förmodligen aldrig mer. På vägen ut sprang jag in i en annan medarbetare som blivit ett bekant ansikte, den franska monsieuren som alltid hälsade med ett artigt bonjour! Jag hann säga ett hejdå till honom också innan jag såg att han bar en stor kartong och därtill hade någon slags papperslapp i munnen, förmodligen ett kärleksbrev, en faktura eller ett testamente. Trots detta försökte han svara; det halvkvävda yttrandet fick oss båda att skratta.
Och parisarna log.