möten mellan fuktiga polyesterplagg
Det var varmt som i en tryckkokare i Paris. Jag trivdes - som alltid - i kvalmigheten. Ett lätt lager svett på huden ger ett slags skimmer som gör att man ser magisk ut. Värmen ledde mig till tvätteriet fem minuters promenad från mig, för att förskona min omgivning från oönskade odörer. Med famnen full av svettosande polystertrasor äntrade jag den enkla inrättningen. Tvätteriet ligger på en liten tvärgata till en livligt trafikerad boulevard, den som löper mellan Bastille och Gare de Lyon. Förra och enda gången jag var där fick jag en hövlig utskällning av ägaren, då jag inte visste att tvätteriet stängde tidigt på kvällen och därmed låtit min tvätt tvagas ren i godan ro, medan ägaren suttit på trottoaren och väntat med nyckeln i handen. En utskällning som på franskt manér snart övergick i tvättråd. Paris är en stad full av möten.
Denna dag var det tomt i tvätteriet, sånär som på en grupp unga tjejer. Tre till antalet, tuggande tuggummi och balanserande på klackar som förde tankarna till sprakande semesternätter snarare än sömniga söndagseftermiddagar. En av dem hade långt, brunt hår, till midjan; det var något rebelliskt i dess längd. De andra hade frisyrer som slutade strax nedanför axlarna; upproret satt hos dem snarare i färgen, som var mer rödflammande än eld. De pratade på något språk som ännu inte gjort plats i min vokabulär, från någonstans i östra Europa att döma av dess ryskklingande karaktär. Något med trion fick det att fladdra till av obehag i magen.
Då jag kom tillbaka för att förflytta kläderna till torktumlaren satt de fortfarande där. De verkade ha en annan rytm i kroppen. Den till synes yngsta av dem, med ljusblå byxor så tighta att de måste få blodet att stocka sig i venerna, scrollade förstrött på sin mobil. Den långhåriga skrattade lite för högt. 30 perfekt manikyrerade naglar i anskrämliga färger, sex uppsättningar tungt sminkade ögonfransar som skar genom det bleka lysrörsskenet, ja som skar sig mot hela söndagseftermiddagen. Tittade de inte på mig? Jag ville snabbt därifrån. En tamhund bland vargar. Något fick mig att vilja skydda mina kläder där i maskinen. Som att steget till stöld var lite närmare för dem än för mig.
Bara det att den ena tvättmaskinen inte gick att öppna. Den hade låst sig. Hakat upp sig. Det redan existerande svettlagret i pannan fick sällskap av ett pärlband, som ett salt diadem sipprade det ned i mina ögon där jag slet och drog i luckan till maskinen som såg ut att ha sett sina bästa dagar på 80-talet. Tryckte med tilltagande desperation på de urtvättade knapparna. Hur kan en tvättmaskin ha urtvättade knappar?! Hela tvättstugan kändes så luggsliten, så deprimerande trots solen utanför, jag ville ut nu!, trion hängde i dörröppningen, skrattade, åt mig? Plötsligt kom den långhåriga fram. Navelpiercingen bländade mig, och hon frågade på bruten men flytande franska vad som hade hänt. Jag förklarade att luckan var trasig, att hela maskinen verkade ha hängt sig. Indikatorlampans sken lyste med sin frånvaro och eventuella sladdar var skickligt dolda i mörkret bakom maskinparken. De andra kom fram, kikade nästan lite nyfiket på mig.
Och plötsligt stod vi där och slet och drog tillsammans, fyra immigranter i Frankrike är definitivt fler än en trasig tvättmaskin, för ett ögonblick enade i ett av stadens många oväntade ögonblick. På bruten franska förmedlade vi den förenade frustrationen mot tvättmaskinen. Sedan gav de upp och sa att jag skulle ringa servicenumret. Borta var obehaget, och på vägen hem för att hämta mobilen sköljde skammen över mig. Skammen över att jag misstänkt dem för att sno mina kläder, när de istället hade försökt hjälpa mig.
Jag gick tillbaka för att hämta den fungerande skörden kläder, som nu var garderobsredo igen efter att ha passerat torktumlaren. Den långhåriga tjejen, som verkade inneha rollen som ordförande, frågade om jag fått tag på supporten. Ja, sa jag och suckade, de kommer om 45 minuter!, som hade jag yttrat världens mest trängande problem. Tre par ögon vändes mot mig. Tre par ögon som gärna skulle ha haft 45 minuters tvättförsening som livets största bekymmer.
Fransk tid är annorlunda än svensk och efter en och en halv timme dök servicesnubben slutligen upp. Till min lättnad visade sig felet vara allvarligt. Motorn har brunnit upp! sade servicemannen med något överdriven dramatik i rösten. Vi måste byta hela skiten. Förutom servicemannen som ivrigt mekade med maskinen var det nu tomt i tvätteriet.
För fjärde gången denna dag gick jag sträckan mellan tvättstugan och mitt hem. Då såg jag henne på andra sidan vägen. Det eldröda håret, blicken som flackade över vägbanan, sättet att gå fram och tillbaka som tydde på att hon inte var på väg någonstans, eller rättare sagt: hon var på väg någonstans, men visste ännu inte vart. På min sida stod den andra med identisk frisyr och rökte, blicken fjärran. Och jag ville berätta att tvätthistorien fått ett lyckligt slut, att det inte var vi som var svaga, det var faktiskt något som brunnit upp och mot eld var vi värnlösa, det kändes bara viktigt att säga att det inte var vi som varit svaga.
Men när jag passerade vände hon bort blicken, och jag gick vidare, som vi som har någonstans att gå gör.