Paris vs New York
Ute bleknar långsamt lövens klorofyllhalt. Stunderna har blivit få i mitt författarnäste, yogamattan under det höga betsade fönstret med långa mörka svepande gardiner, likt en ridå bakom vilken hela Paris tornar upp sig, vars ljudkuliss utgörs av det avlägsna bruset från périphériquens aldrig sinande ström bilar, perfekt harmoniserande med stadens känsla av att aldrig vila: om New York är staden som aldrig sover är Paris staden som aldrig vilar. Paris är en oändlig risgrynsgrötkorv ständigt utsatt för ett lätt tryck, riskornen bildar ett pärlband av bilar cirkulerandes längs périphériquen som går som en nutida ringmur runt staden, effektivt skyddande mjölken att välla in och få kanelkornen innanför att tappa fotfästet och flyta iväg. Dess höga tempo dämpas av trånga gränder och smidessmyckade balkonger där tio generationer stått och blickat ut över staden, och ljuset, det där magiska champagnefärgade ljuset som får allt att gå lite mer i slow motion än dess kyligare blå motsvarighet. New York är en vilt sjudande psykedelisk havregrynsgrötskastrull: här finns inga gränser, havregryn och mjölk och lingon är ett, koleriskt kokande oavsett tid på dygnet.
Men till skillnad från de mängder gröttallrikar som tillagas i svenska huset var morgon ger de inte en känsla av mättnad, snarare av hunger efter mer. Paris, sötare, vitare, New York, råare, gråare, med en förförisk sälta, kanske från Atlantens magnifika massor, därifrån alla havregryn en gång vällde in, likt kunde Mobergs klassiker Utvandrarna bekrivas i en enda fras: "En havregrynsfabriksexplosion". Och även i staden som aldrig vilar måste jag nu gå till sängs, trygg, ständigt precis bortom risgrynsgrötskorvens mynning. Buenas noches.