du har tappat ditt ord och din papperslapp?
Man behöver inte betrakta träden för att förstå att hösten är här.
Himlen bär den vedervärdiga nyansen av självlysande hamburgerdressing, som bara uppstår när solen ej längre står sommarhögt på himlen och hösttyngda moln mixas med pic de pollution, smog, kantat med budskap om att barn och personer med luftvägsproblem bör hållas bakom låsta dörrar. Doftfonden utgörs av rostade kastanjer istället för grillad majs: nästan löjligt hur de sorglöst gula majskornen säljs överallt under sommaren, medan de melankoliskt mörkbruna marronerna tar över samtidigt som mörkret. Mina sneakers har även de antagit en dovare ton, från glatt sommarvita till sömnigt smutsbruna.
Men mest har jag sörjt min bortsprungna kappa.
Jag är mer capuche än chapeau, mer huva än hatt, och jag hade hittat den till synes perfekta kappan, i djungeln bland alla de medelmåttiga. Den äntrade mitt liv i början av förra Parisvistelsen och vi var bra tillsammans. Den hade en luva som omärkligt övergick i en lång sjal, vilket gjorde att den behändigt kunde användas som kombinerad kappa, luva och halsduk. En slags vuxenoverall med lägre galonhalt. Ja, den hade till och med en fin liten ficka längst ned på sjalen, där jag ibland förvarat näsdukar och andra förnödenheter, av samma anledning som man ibland tar en liten vinflaska på flyget när det fortfarande ingår: inte för att det är så värt det, utan för att man kan.
Och så försvann den. Jag lämnade in den i en garderob, en natt, under förföriskt kabarérött ljus - det sista jag såg var den där irriterande lilla fläcken på dess sjal, som lyste vit i natten, ovetande om att det var sista gången.
Intressant nog, efter den intitiala förnekelsen och förtvivlan över försvinnandet av detta förkroppsligande av mig själv i plaggform, ackompanjerades acceptansen av något som på franska kallas mépris. Jag sörjde inte längre kappan. Jag föraktade den i dess frånvaro. För precis som i teorin om ett donutformat universum ligger ytterligheter ofta nära. Plötsligt minns jag inte hur fin den var, hur alla kommenterade hur bra vi var tillsammans, även den där sista förödande natten: jag minns bara den vita fläcken, jag minns hur sjalen ofta halkade ned från min axel och beblandade sig med Parisboulevardernas smutsiga sörja, och ärmarna, visst var de väl lite för korta?, kall var den också! Förvisso ack så vacker, men så snart minsta vindpust uppenbarade sig så förrådde den mig, vinden gick rakt igenom och fick min halvitalienska hud att frysa till is, i regn blev den mer dygnsur än en blöt hund, i vått och torrt så fan heller!, och svår var den att hänga upp, kring galgens rigiditet slingrade den sig värre än en ål i Sargassohavet, omöjlig att få grepp om.
Så hösten må vara här, himlen lika upplysande som dressingen på McDonalds och universum kanske eller kanske inte format som en donut men jag ler, för även om jag har tappat min kappa har jag hittat mitt ord, och till skillnad från kappor kan ord kan inte köpas ens längst in i de minsta och dyraste butikerna i Marais. Bonne nuit.