bland montrar och fåll
För några veckor sedan, då mörkret ännu inte fallit när de stora massorna vällde ut ur RER-tågen vid arbetsdagens slut, var jag på Musée Carnavalet. Det är ett museum som berättar om Paris historia. I allmänbildande syfte gick jag dit med tvivelaktig utgång: som vanligt var jag disträ, hade fokus någon annanstans, likt letade jag efter något bland sammetstapeter, svettiga turistflockar och vakter så pampigt klädda att de verkade tillhöra inventarierna, som jag ännu inte visste vad det var.
Endast en sak minns jag klart och tydligt.
I rummet om författare visades divaner på vilka de stora skribenterna befunnit sig när de skrev sina verk. Vid montern om Marcel Proust stod att läsa: "Senare i livet drog sig Proust allt mer undan från offentligheten: det enda han ville göra var att skriva." Orden fick mig att tappa andan. Plötsligt tedde sig de andra rummen betydelselösa. Jag kryssade ut genom de sorglöst sorlande stimmen, sprang nästan genom metrotunnlarna hela vägen hem: och mycket riktigt, min yogamatta på vilken jag befinner mig skrivandes detta hade samma nyans som konstnärens canapé.
Det enda han ville göra var att skriva skriva skriva