linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

livsvirtuos

Paris, filosofi Permalink0
Det är natt, denna spektakulära dygnsdel där allt kan hända. Vi står på en gigantisk terrass som nästan nuddar périphériquen och därmed stadens utkant, omgivna av anskrämliga fula hus högre än klubbkidsen runt omkring oss, fjärran de vackra boulevarder och haussmannska huspraktverk frekvent förekommande närmare stadens geografiska mitt. Mitt i allt tornar Eiffeltornet upp sig som en orangeskimrande hägring. Paris känns som en låda full med bråte som konstant skakas om och förändras, ofta blir det fint, ibland fult, alltid kaotiskt, med tornet beständigt där i mitten likt en helig uppenbarelse. Dess orubblighet skänker någon slags lugn mitt i allt som flödar: neutrinos, RER-tåg, människor, hat, kärlek, och för ett ögonblick är jag övertygad om att det kommer att stå där oavsett framtida terrordåd, istider och solens slutliga slukande av jorden eller det som av den må kvarstå om 6 miljarder år. Är det till och med en ny religion har uppstått, med kvantmekanikens lagar som helig skrift, deep house-beatsen i bakgrunden dess psalmer och Eiffeltornet den sakrala byggnaden? Idén kittlar som Badoit-mineralvattnet med smak av lime, citron vert, denna stad rebelliserar och tämjer, om man blandar New York och Pyongyang blir det kanske ett Mekka? I dagsljus står tornet dock åter slocknat, idén tycks mig befängd, världen är redan skapad och spelreglerna satta, jag försöker lydigt hoppa mellan de svarta och vita rutorna men kan inte låta bli att trampa mitt emellan ibland. Snart är det natt igen. 
 
Till top