det var en gång
Det var en gång en bister februarikväll, sådär fuktigt kylig snarare än iskall - känslan var nästintill möglig. Jag var en av få som vågat sig ut i kvälldunklet. Himlen var smutsbrun och till och med det natriumorangea gatulyktskenet tycktes kallt, ödsligt, livlöst, fjärran från dess motsvarighet i till exempel Paris.
Paris.
Just den kvällen var smärtan saknaden åsamkade mig nästintill fysisk. Jag tänkte på hur jag ett år tidigare vandrat längs gator och boulevarder där jag trots samma temperatur inte frusit utan istället känt mig omgiven av en varm trygghet, den där vackert motsägelsefulla stabiliteten sprungen ur det instabila. Med blicken mot den släckta himlen berövad på stjärnor tänkte jag så intensivt jag kunde: Paris, ge mig ett tecken.
Några steg senare låg det bara där. Ett hjärta på trottoaren, nästintill glimmande i det bleka lyktskenet. Tagen av stundens oförklarliga magi äntrade jag gymmet. Det visade sig att jag glömt mitt hänglås och jag bestämde mig för att köpa ett nytt. Bredvid låset på disken låg ett gummiband, den breda sortens simhallsgummiband, och efter ett ögonblicks ouppmärksamhet blev jag osäker på om den avsiktligt lagts där av receptionisten; det tycktes mig logiskt att den ingick som något att fästa nyckeln vid. Receptionisten hade sprungit vidare i livet till ett telefonsamtal så jag tog gummibandet.
Och så mötte symbolen mina ögon för andra gången inom fem minuter - konturerna av ett litet men tydligt hjärta, som någon med bläckpenna ritat på gummibandet.
Jag genomförde träningspasset under tystnad - utanför fönstret lyste samma gatlyktor, men de hade ändrat nyans till det varma parisiska skenet och ute på den tomma parkeringen omgiven av sylvassa iskrönta snödrivor tyckte jag mig nästan skymta en uteservering. Styrkepasset kändes mer andligt än yoga.
Fortfarande tagen av sammanträffandet - ödet? magin? - fumlade mina vinterkylda fingrar efter nyckelknippan vid porten. De föll ner i slasket, en decimeter från ett övergivet sadelskydd, de där plastiga reklamvarianterna, som någon eller något hade format det till ett perfekt hjärta.
Efteråt infann sig ett lugn. Jag hade fått ett tecken. Eller snarare tre. Senare samma kväll fick jag ett meddelande på Facebook: det var min vän, utbytesstudent från Paris, som frågade hur det gick med jobbsökandet i den vita staden. Han hade ett tips: en sida med förslag på stage, praktikplatser, i staden. Jag gick genast in och tittade och fastnade särskilt för ett. Som handlade om turbomotorer. På Renault Sport Technologies i Paris.
Det var en gång en bister februarikväll, sådär fuktigt kylig snarare än iskall, då jag gick från att föraktfullt förespråka det pragmatiskas förträfflighet till att inse att även en bortglömd plastbit på en isglassfylld trottoar kan skimra.