linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

stad i ljus

Allmänt, Paris, filosofi Permalink0

Det finns två typer av människor: de som attraheras av trygghet och de som attraheras av äventyr. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Ibland kan det vara överväldigande, rentav utmattande, och väl ingådda Birkenstocks och mild hushållsost uppenbarar sig bakom ögonlocken likt hägringar i Stockholms skärgård (någon berättade för många år sedan att man därifrån kan se hägringar av industriskorstenar i Tyskland; sedan dess har hägringar haft samma magi över sig som kvantmekanik och mörk choklad). Sekunden senare försvinner de dock. Ett liv alltför långt från bristningsgränsen tråkar ut mig och driver mig att ständigt ta på mig för stora skor. Nyckeln är att inte bry sig om vad andra tycker; en konstart svårare än livet självt, utpräglade flockvarelser som vi är; blott en gigantisk skock höns med mindre fjädrar och mer självförakt. Känslan av att vara fri, att sitta på sin takterrass i Paris och till svalornas sång se solens sista strålar förvandla Sacre Coeurs fasad långt borta vid horisonten i andra änden av staden till en marsipanrosa macaron, att veta om alla miljoner människor som befinner sig mellan mig och katedralen skänker ett sådant lyckorus, kanske är det samma ogreppbara oändlighet som tilltalar mig med Paris som min fascination för universum självt? Att de båda är för stora för att greppa och därmed reducerar mig själv och mina bryderier till smaklös kaffesump i livets cappuccino, där skummet och aromerna bäddar in livets meningslöshet i en välsmakande värme och tillåter mig leva lycklig trots vetskapen om dess obönhörliga slut? Kan den vita staden, med sina leenden som blir alltmer äkta i takt med att franskan flyter allt bättre rentav vara en livsfilosofi värd namnet? Jag vet bara att ännu en natt just nu tar sin början, och liksom 99.9999% av min vakna tid spenderar jag den hellre med högklackat och Roquefort än Birkenstocks och hushållsost. Amen.

Till top