paris
På senaste tiden har jag utvecklat något slags stockholmssyndromsförhållande till mitt rum. Jag har suttit inlåst och pluggat tjugofyra sju för att sedan även äta där inne, sova och ha mina få timmar av fritid där (okej nästan iallafall). Utanför fönstret ser jag numera enbart en vägg av stora gröna löv från de träd som vuxit här långt innan republiken Frankrike utropades på sent 1700-tal: om man tittar noga kan man fortfarande skymta löparna i parken och skenet från périphériquen, men framförallt de där löven. Jag blir nästintill euforisk av de gröna löven. Den mäktiga känslan primitiviserar mig, jag känner mig som en urtidsmänniska och vill åka till något land med höga berg och vandra omkring i naturen och hugga trädgrenar och göra upp eld och ystert hoppa omkring som en förmänskligad get på bergskammarna. Istället vänder jag bort blicken och scrollar än en gång ner för nyhetsflödet på facebook.
Paris. Det var alltför länge sedan jag lät omgivningen spela huvudrollen: den har snarare reducerats till en obetydlig bakgrundsscen, om ens det. En likgiltig och nonchalant behandling av denna en av världens mest åtrådda. Sanningen är att jag vid min återkomst till staden, genom min rotlöshet och optimism, återigen förblindades av skönheten, återigen glömde bort det trasiga som ständigt lurar under ytan, förnuftet visste men känslorna transporterade mig till ett rusliknande tillstånd: med sommarens ankomst var allt plötsligt bedövande vackert igen, hela staden andades passion, parisarna log för första gången någonsin, aah vilken perfektion, allt doftade så ljuvligt, de magiska kontrasterna mellan en nordiskt sval björk intill något exotiskt träd med gigantiska ljuslila blommor fjärran mina botanikkunskaper. Jag skred andäktigt fram och tog in allt det fina, ville stanna i lyckoruset trots vissheten om dess flyktighet, dansandes fram som i Sound of Music, the hills are alive, trottoaren min alpäng; jag kunde nästan se en österrikisk folkdräkt svänga runt vristerna och flätorna flyga för vinden likt brunstiga ålar på väg till Sargassohavet. Min yrvakna frankofilism blev inte sämre av att jag fick beröm av min fransklärare för en menlös skrivuppgift: jag fick höra att den var fint och melankoliskt skriven. Vilken ära! Vem vill inte skriva melankoliskt på franska?! Kreativitet är en bakterie där handspriten stavas sorglöshet och lättsinne: den kräver något som jäser under ytan för att växa.
Och jag fortsätter att vandra fram längs mörka varma gator, ovetandes om det som för ett ögonblick grumlar min blick orsakas av någon bisarr affektion eller luft så förorenad att tårkanalerna kollapsar.