linneasmemoarer.blogg.se

bland hashtags och smidesjärn i den vita staden

att springa maraton

filosofi, träning Permalink1
Om tre veckor och fem dagar springer jag maraton igen. Det är ren idioti. Men jag måste göra det. 
 
Att springa maraton är något av det mest missförstådda man kan göra. Som maratonlöpare blir man ofta höjd till skyarna av icke-maratonlöpare. Jag tackar å det mest vördnadsfyllda, men det är oförtjänt. Så varför kastar man sig ut i dessa 42195 meter, denna för oss icke-atleter märkliga mäktiga sträcka, kanske tidernas första meme daterat 2500 år innan internet uppfanns?
 
Det handlar inte om att tävla. 
 
Det handlar om att spinga ikapp en del av sig själv. För efter 42 kilometer uppstår, åtminstone tillfälligt, ett klister inombords som förmår limma ihop det som är trasigt. 
 
Det handlar inte om att göra rätt. 
 
Inför mitt första maraton hade jag läst allt som fanns att läsa, visste exakt vad jag skulle och inte skulle göra för att uppnå optimala förhållanden på tävlingsdagen.
 
Men jag har aldrig varit bra på att följa regler.
 
Väl på startlinjen hade jag brutit mot allt jag någonsin läst. Köpt nya skor tre veckor innan vilket resulterade i blödande skavsår och muskelsmärtor som fortfarande höll sitt grepp om mina vader på tävlingsdagen, förtjust på franska förhandlat mig till ett par högteknologiska löparstrumpor kvällen innan loppet, glatt vräkt i mig alla möjliga och omöjliga former av raffinerade kolhydrater, likt åt jag den sista måltiden för alla tretton. Detta ledde till att jag befann mig i fosterställning med magkramp en och en halv timme innan start, oförmögen att stå på benen - inte den bästa känslan efter tre månader av minutiös träning, dagligt pendlande mellan pretraumatisk stress och förväntan och åtskilliga odruckna drinkar till förmån för denna förestående utmaning. Då tänkte jag att det kunde inte bli så mycket värre. (Och det blev det inte.)
 
Det handlar inte bara om att springa.
 
Mitt första maraton utspelade sig en magisk försommarkväll. Feststämningen var total och iklädd vit partykjol dansade jag på röda mattor genom staden till musik värdig välrenommerade nattklubbar inför 100.000 åskådare, high five:andes glada luxemburgare som skålade och skrek mitt namn, springandes jämsides med en fyrbent häst, en man på styltor (som senare blev utkastad) och en svensk sportjournalist.  
 
Det handlar inte om att tänka positivt.
 
Ständigt uppmanas man att lura sig själv, att sätta upp delmål och tänka "det här klarar jag!" Själv blev jag trött efter en mil och då dök frasen "jaha, bara 32 kilometer kvar" spetsad med en nästintill dödlig dos ironi upp i mitt huvud. Känslan då jag desperat letade efter 39-kilometersskylten under loppets sista del i folktom förort, mörker, uppförsbacke och med bortdomnade lår bara för att istället mötas av 38-kilometersskylten platsar heller inte bland livets ljusaste ögonblick. 
 
Det handlar inte om att tänka rätt.
 
Det handlar om att tänka. Vid 37-kilomtersskylten försökte jag peppa mig själv genom att följande dialog utspelade sig i mitt huvud: "Nu skiljs agnarna från vetet. Vill du vara agn eller vete?!" "Jag vill vara agn!!" Först en bra bit efter målgång, några dagar senare, insåg jag mitt misstag. Men det fungerade. För jag blev ett vete trots att jag euforiskt sprang i mål i tron att jag var ett agn. 
 
Det handlar inte om att konkurrera. 
 
Det handlar om hur man, trots att inget annat spelar roll under den fyrtioförsta kilometern, när man i tur och ordning haft ont i kroppens alla muskler, senor och leder, när vardagslivets bekymmer för länge sedan upphört att existera till förmån för en aldrig så djup, aldrig så klar känsla av närvaro, får syn på någon annan i nummerlapp farligt svävandes på utmattningens gräns, och finner sig själv dra ner på tempot för att dela några uppmuntrande ord med denne medlöpare. 
 
Det handlar inte bara om att springa för sig själv.
 
Utan också för alla de som vill, men inte längre kan.
 
Så till alla som tror att startlinjen är fylld av sorglösa, flåshurtiga friskisar på polarkakediet, tänk om. Maratonlöpare kan vara av det mest djupsinniga slaget. Känslan av att gå i mål efter 42195 meter är något jag gärna skulle bevara och portionera ut till väl valda människor. I brist på det kan jag bara uppmana alla att pröva själva. Och konstatera att jag nu har skrivit så länge att det bara är tre veckor och fyra dagar kvar; kanske får jag drista mig till att benämna detta ett riktigt maratoninlägg.
#1 - - Anna:

Asså när är detta?? Jag måste ju hejja på!!!!!!!

Till top